Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret 1943. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men bara glömt sig kvar i land, inte heller intresse; bland de medverkande fäste
man sig främst vid Dagny Lind som matrosens mor.
Övriga svenska original som uppfördes var Peder Sjögrens frontdrama
»Vilans natt» och Waldemar Ha m menhögs komedi »Doris»;
dessutom anordnades en uppläsning av Ernst Norlinds historiska skådespel
»Fångarna». Kaj Munks utomordentliga folkskådespel »Niels Ebbesen»,
som Studion också försökte sig på, gick man inte riktigt i land med. Anders
Ek var för ung för titelrollen, och Sture Ericsons fader Lorentz saknade alltför
mycket den behövliga frodigheten; mer än goda ansatser blev därför inte deras
rolltolkningar. Helt lyckad var egentligen blott Toivo Pawlos otäckt patologiske
greve Gerhard.
På den tillfälligt förhyrda Oscarsteatern gavs på våren Joseph
Kessel-rings parodiska kriminalfars »Arsenik och gamla spetsar». Den som
fann gapskratt åt massmord och sinnessjukdom riktigt smakliga kunde nog roas
av pjäsen; och även andra måste uppskatta Hjördis Pettersons och Gull Natorps
storartat roliga gamla damer, som talade om mord och lik i förfinade tonfall
från den kyrkliga syföreningen.
På Vinter palatset gav en likaledes tillfälligt sammanbragt ensemble, som bl. a.
omfattade Hugo Björne, Irma Christenson, Arnold Sjöstrand och Sonja Wigert,
»Morgonstjärnan» av E m 1 y n Williams. Den rätt fäsörartade
skildringen från bombningen av London fick ett något ojämnt utförande, som dessutom
stördes av lokalens usla akustik. Studentteatern gav på ett delvis friskt och roligt
sätt Soyas okynniga »Vem är jag?» Och slutligen framfördes på Operan
Riksteaterns stora slagnummer, »Per G y n t» i Per Lindbergs regi och med
norrmannen Hans Jakob Nilsen i titelrollen. Nilsens tolkning, som gav full illusion
både åt den unge och den gamle Per Gynt och rymde lysande komisk fantasi
lika väl som djupt patos, var rent magistral. Fullt lika märklig var knappast
Nilsens Hamlet, som också utfördes för Riksteatern, dock icke i Stockholm; men
även denna rollskapelse, som främst tog sikte på nervmänniskan och först i
slutakterna växte ut till självklar höghet, var egenartad och fängslande.
I stort sett tedde sig teateråret 1943 från Stockholms horisont ganska bedrövligt,
även om ljuspunkter fanns, främst då »Måsen» på Nya teatern. Då tycks Göteborg
tack vare Stadsteatern ha varit bättre lottat. Krönikören var tyvärr bara i tillfälle
att se några få av dess föreställningar. »Per G y n t», varmed teatern firade sitt
25-årsjubileum, var här raka motsatsen till Riksteaterns. Titelrollens framställare
räckte enligt undertecknads mening inte riktigt till. Men i gengäld var Knut Ströms
regi och scenbilder ypperliga; scenerna med trollen hörde sålunda till kvällens
höjdpunkter. Och de flesta av de mindre rollerna gjordes utmärkt, särskilt mor
Äse av Maria Schildknecht, Solveig av Wanda Rothgardt och knappstöparen av
Sture Baude.
Hjalmar Bergmans genialt fantasifulla sagospel »Vävaren i Bagdad»
blev också en stor konstnärlig framgång tack vare främst Ströms regi — hans
scenbilder var denna gång mindre lyckade — och gott spel av Sven Miliander
som den rike mannen, Wanda Rothgardt som vävarens dotter och Semmy
Fried-man som kalifen. En ren mönsterföreställning var Paul Osborns lustspel »Det
ljusnar vid 7-t i d e n». Att nämna de skådespelare som här hedrade sig vore
liktydigt med att räkna upp nästan hela den ovanligt väl samspelta ensemblen;
om man dock särskilt framhåller Berta Halls och Håkan Jahnbergs halvgamla
fästfolkspar, sker det bara därför att de här gjorde en så lysande insats på ett
område, det komiska, där de hittills sällan framträtt. »Det ljusnar vid 7-tiden» var
ej heller någon enstaka fullträff; av kritiken att döma gav Stadsteatern vid flera
tillfällen, t. ex. med Sidney Kingsleys »Den värld vi själva bygga»,
lika utomordentliga föreställningar.
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
