Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sveriges utrikespolitik 1945 - Danmark och Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
norska folket svåra lidanden, och framför allt att Sverige omedelbart skulle
vidtaga sådana åtgärder, att tyskarna i Norge måtte förstå, att svenskarna vid behov
ämnade inskrida. Man begärde med andra ord en svensk mobilisering och
betraktade den som tillräcklig för att förmå tyskarna i Norge att icke företaga desperata
handlingar utan nedlägga vapnen.
På svenskt håll hade man självfallet vidtagit åtgärder för att vara beredd på
olika eventualiteter. Å andra sidan hade man erhållit sådana underrättelser både
från Norge och Tyskland, att man i Stockholm med skäl ansåg sig kunna förutse
en lugn och fredlig avveckling av den tyska ockupationen i Norge. Den norska
hemmafronten, med vilken man hade goda och snabba förbindelser, hyste samma
uppfattning. Under sådana omständigheter besvarades norska regeringens
begäran nekande. Man fann det på svenskt håll, sades det, olämpligt att vidtaga några
åtgärder, som kunde inge tyskarna i Norge den uppfattningen, att de hade att
räkna med ett svenskt angrepp och förklarade, att det måste anses vara ett norskt
intresse, att Sverige förhölle sig avvaktande. Även danska hemmafronten riktade
Fyra nordiska representanter i Sverige. Från vänster Danmarks minister kammarherre J. Kruse.
norske ministern A. W. Esmarcli, Finlands minister G. A. Gripenberg och Islands charge d’affaires
V. Finsen. Bilden tagen vid nordiska studentdagen på Stockholms högskolas kårhus den 23 mars.
till svenska regeringen en motsvarande begäran och erhöll ett liknande svar.
Detta svar togs ganska illa upp av norska regeringen. En av svenska regeringens
ordinarie opponenter i pressen förklarade också, att våra förbindelser med Norge
mycket allvarligt försämrats och att vår ställning utåt tagit svårbotlig skada.
I Stockholm tog man emellertid förebråelsen lugnt. En orsak till svenska
regeringens — som det sedan skulle visa sig ingalunda ogrundade — förhoppningar
om en lugn avveckling av ockupationen i våra grannländer torde ha varit
kännedomen om de fredstrevare, som på olika sätt gick via Sverige respektive
underlättades från svenskt håll. Vidare hade man på åtskilliga vägar fått sådana
upplysningar om läget i Tyskland, att man med skäl kunde betrakta den totala
kapitulationen som nära förestående. Genom Bernadottes kontakt med Himmler,
Tysklands, efter vad man vid denna tid ansåg, mäktigaste man, torde i själva verket
den slutliga underkastelsen utan försök till desperat tysk slutstrid ha förberetts
eller underlättats med den för våra grannländer lyckosamma påföljden, att de
blev förskonade från att i krigets sista skede tjäna som slagfält. Att tyske
ministern i Stockholm genom direkt kontakt med den tyske befälhavaren i Norge bidrog
till att lugna dennes krigiska känslor och förmå honom att åtlyda ordern om
kapitulation torde exempelvis vara visst. Utgången blev den man väntat och hoppats.
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
