Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sveriges utrikespolitik 1945 - Danmark och Norge - Beredskapen upphör - Förhållandet till Danmark och Norge efter krigets slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den svenska regeringens återhållsamhet visade sig vara klok och riktig. Den 5 maj
kom budet att de tyska trupperna bland annat i Danmark kapitulerat, och
måndagen den 7 maj tidigt på eftermiddagen att Tysklands kapitulation var
fullständig och att därmed även Norge fått sin frihet åter. I Sverige liksom överallt i de
segrande och befriade länderna firades dagen med största entusiasm.
Beredskapen upphör.
Kriget var alltså slut. Sverige övergick till fredsfot efter mer än fem års
beredskap. Denna process försiggick snabbt och smärtfritt. Neutralitetsbestämmelserna
upphävdes, krigsmakten demobiliserades, den övriga mer eller mindre civila
beredskapen avvecklades. Och detta kunde försiggå så mycket lättare som en
väntad fara eller olägenhet väsentligen uteblev, nämligen den stora invasion av
flyktingar speciellt från Norge, som myndigheterna tidigare räknat med.
Tacksamheten över att Sverige så lätt undkommit krigets prövningar tog sig vid
denna tid åtskilliga och i stort sett värdiga uttryck. Den egentligen under hela
kriget förda, delvis hetsiga
diskussionen om Sveriges
utrikespolitik — om den varit klok
och riktig eller motsatsen —
vilken under våren tagit ny
fart, fortsatte ännu en tid.
Åtskilliga vittnesmål från
utländska auktoriteter, exempelvis
Nordamerikas förre
utrikesminister Sumner Welles och den
i Sverige länge verksamme
amerikanske historikern Bruce
Hopper, understödde den
svenska samlingsregeringens tes,
att man fört just den politik
som varit möjlig och
nödvändig och att Sveriges
neutralitet, antingen man nu begagnar
ordet med eller utan
citationstecken, varit till fördel icke
blott för oss själva utan även
för grannländerna och i varje fall icke skadat de allierades sak. Från
oppositionshåll fortsatte naturligtvis kritiken som om ingenting hänt och fick nytt
bränsle genom ett sådant uttryck av självgodhet från regeringschefens sida, som
att Sverige borde betraktas som ett »samvete för Europa».
Förhållandet till Danmark och Norge efter krigets slut.
I samband med tyskarnas kapitulation i Danmark och Norge översändes
omedelbart de i Sverige utbildade polistrupperna till respektive hemländer. Vid den
oväntat lugna övergången från främmande till inhemskt styre i Oslo inträffade en
kuriös episod, i det den svenske ledaren för de norska polistruppernas utbildning,
docenten H. Söderman, genom en dumdristig men lyckad kupp på egen hand
åvä-gabragte oinflyttningen av makten från den tyska till den norska polisen i Oslo.
De i Sverige vistande danska och norska flyktingarnas återsändande tog längre
tid men hann slutföras under sommarens lopp.
Då kontakten mellan Sverige respektive Danmark och Norge etablerades, visade
det sig, att den kallsinnighet man åtminstone på sina håll i Sverige väntade att
Konung Gustaf i samspråk med svenska sändebudet i
Köpenhamn Gustaf von Dardel, fiilden tagen vid
konungens besök i Köpenhamn.
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
