Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Märkligare dödsfall i Sverige 1945 - Nils Edén - J. A. Eklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han otvivelaktigt de främsta vårt land ägt. Han
förstod att på ett överlägset sätt klargöra vad
helst han hade för händer.
Ursprungligen var Nils Edén högerman, därtill
av rätt stridbar typ. Unionskonflikten 1905 gav
honom tillfälle att bryta en lans för den svenska
ståndpunkten. I samband med rösträttsfrågans
utveckling tog han emellertid ganska snart ut
steget till det liberala partiet. Ar 1908 invaldes han
av Uppsalavänstern i andra kammaren. Här var
han med ens hemma, framstående taktiker,
ypperlig talare med välljudande organ, kunnig och
användbar till mångahanda. Han avancerade mer
och mer till vänster och anslog ofta de skarpare
tonerna i debatten. Hösten 1917 blev han
statsminister och chef för vänsterpartiernas
samlingsregering. Viktiga förändringar äro knutna till hans
namn: främst den nya rösträttsreformen ocli
åtta-timmarsdagen. Ministärens hållning under
Finlandskrisen 1918 syntes många för vacklande och
kritiserades skarpt. Det nyss så stolta och
manstarka liberala partiet söndrades småningom
inifrån, särskilt genom den hetsigt
framträngande förbudsfrågan, och med all sin virtuosa
skicklighet var Edén ej nog kompromissberedd att
bygga över rämnan, som ledde till
partisprängningen 1923. Den Edénska regeringen avgick 1920,
men partichefen fortsatte under växande
svårigheter sitt värv. Fyra år senare lämnade han
riksdagen och återvände aldrig till politiken.
Under fjorton år, 1924—1938, var Edén
landshövding i Stockholms län. Han gjorde sig som
länschef i hög grad förtrogen med bygdernas
behov och även allmänt respekterad i kraft av sin
alltid förnäma, med åren mildrade auktoritet. I utredningsvärv ansågs han ha mycket få likar.
När så planen på det stora riksdagshistoriska verket tog form i god tid före minnesåret 1935, var
Nils Edén tämligen självskriven till huvudredaktörens hedersuppdrag. Han fullgjorde det med
erkänd skicklighet och har i mycket förtjänsten av den enhetlighetens prägel, som vilar över
detta nationalverk, i och för sig en ganska betydande insats. På denna väg fördes han tillbaka
till historien. Efter sin avgång från landshövdingetjänsten upptog och genomförde ban en annan
historisk uppgift, i det att han för en ny minnesskrift tecknade ett huvudskede i
kammarkollegiets långa historia.
J. A. Eklund.
Biskop J. A. Eklund, som var stiftschef i Karlstad 1907—38, avled den 23 augusti.
Han var född 1863. Om den avlidne skrev biskop Manfred Björkquist bl. a.
följande i Svenska Dagbladet:
Det ord som lägges på tungan, då man talar om J. A. Eklund, det är ordet: levande. Jag vet
mig knappast ha mött en mer levande människa — levande i alla dimensioner: i höjd och djup,
i vidd och intensitet, i enhet och mångfald, i det förflutna och i det kommande, personligt och
samfundsmässigt, med bitande kritik och gränslös ömhet, klarvaket kringskådande och meditativ
innerlighet.
Han var humanist med djupaste förankring i den klassiska svenska personlighetsfilosofien.
Men han var kristen humanist. Och han var en svensk kristen. Hans livssyn var organisk. Han
»ville översätta också Luther på svenska». Han var ingen devot osjälvständig beundrare. Därför
blev Eklund så rikt levande, så sig själv. Han var en av vårt folks självständigaste människor i
denna tid.
Han var icke alltid rättvis. Och det visste lian. »Man kan vara så försiktig, att man dör av det»,
kunde lian säga. Men den, som hade lärt känna hjärtat bakom de bitande orden, älskade honom
rätt igenom de svidande slagen också då de drabbade en själv. Det var ingen kvav luft kring J. A.
Eklund. Man kunde önska mer av hans frimodighet, öppenhet mot livet, fördomsfrihet och
kring-synthet i den kyrkogeneration, som nu växer upp.
Riket, kyrkan, hemmet — det är Eklunds tre livssfärer. Där är lian fullt hemma.
Han blev tempelskald på äldre dagar — en senfödd kallelse. Helt visst till sin egen förundran
fick han bli den man som mer än andra gjort sig förtjänt om vår nya psalmbok.
Han skall icke glömmas. Jag tror att han hör till dem, som skola uppstå till nytt historiskt liv
Nils Edén.
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
