Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nürnbergprocessen. Av Matts Höjer - 403 öppna domstolsförhandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bortsett från framläggande av det väldiga och överväldigande bevismaterialet —
till stor del att bestå i försvarssidans försök att dra rättens kompetens och
laglighet i tvivelsmål, vilka domstolen dock med bestämdhet avvisade. Visserligen
var rättegången som sådan en helt ny företeelse inom folkrätten, men både domare
och åklagare påvisade med logisk skärpa, att domstolens upprättande var en fullt
naturlig och juridiskt klar konsekvens av att de handlingar, som skulle behandlas,
redan långt före andra världskriget och fore Hitlers maktövertagande betecknats
som brottsliga i internationella avtal, som Tyskland frivilligt underskrivit och
bekräftat. Särskilt åberopades Briand-Kellogg-pakten men även folkförbundsakten
och Locarnopakten. Och analogivis underströks att likaväl som avtalsbrott
bestraffas enligt alla länders lagstiftning så borde samma ske beträffande bilaterala eller
multilaterala internationella överenskommelser.
Med samma argument tillbakavisades också försvarssidans påståenden att
domstolens stadga innebar, att dess straffbestämmelser givits retroaktiv verkan;
enligt domstolens åsikt har sålunda exempelvis Ivelloggpakten — och givetvis den
nya FN-stadgan — strafflags innebörd, även om straffsatserna inte fastställts. Det
påpekades vidare, att de straff som utmättes, inte var strängare utan snarare
tvärtom än exempelvis de straff, som gällde för analoga förbrytelser i det
nazistiska Tyskland och som godkänts av de anklagade själva. Reaktionen inte blott
i de f. d. allierade utan även i de exneutrala och de besegrade länderna synes
__ också tydligt visa, att det allmänna
rättsmedvetandet i världen accepterat såväl
själva rättegången som domarna såsom
rättvisa utan hänsyn till juridiska
spetsfundigheter.
När alltså kompetensfrågorna till fullo
klarlagts, sökte försvaret i stället förringa
eller förneka värdet av den
dokumentariska bevisningen, t. ex. under hänvisning
till att åtskilliga protokoll endast var
minnesanteckningar, som aldrig
undertecknats, att de kortfattade
anteckningarna ofta skärpt betydelsen av vad som
sagts, att tidsintervallen mellan det sagda
och det nedskrivna var alltför lång för
att medge tillförlitlighet o. s. v. Trots den
skicklighet, varmed dessa invändningar
i många fall framfördes, kunde
domstolen alltid avvisa dem under hänvisning
till andra, även av försvaret godtagna
handlingar, som klart övertygade om
anklagelsernas riktighet.
Bland de anklagades egna försvarstal
fäster man sig egentligen endast vid tre
— Görings skickliga sofistik och
teatraliskt heroiska gester inför eftervärlden
och ett nytt Tyskland, Schachts styva
gränsdragning mellan sig själv och den
nazistiska rörelsen även under dess
första makttid samt f. d. rustningsministern
Speers erkännande av att han förstod
vad som hänt och vems skulden var. Han
stämplade Hitler som upphovsmannen till
Bland vittnena i Nürnbergprocessen var också
den från Stalingrad bekante
generalfältinar-skalken von Paulus, som här synes avlägga
vittneseden.
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
