Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmen. Av Ellen Liliedahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"Kvinnan som försvann", thrillerkomedi med uppbåd av hotjazzmusikanter, och
Gösta Bernhard med den humörfyllda crazyfilmen "Lattjo med Boccaccio". En
filmexpedition till Lofoten resulterade i Rolf Husbergs ur miljö- och bildsynpunkt
mycket förtjänstfulla fiskarfilm "Havets son", medan samme regissör nådde fint
resultat i sin redigering och komplettering av forstmästare Stig Wessléns
utomordentliga upptagningar från lapparnas sommarvandring i fjällen samt djur- och
växtvärlden. "Sampo Lappelill" blev därigenom en svensk dokumentärfilm av
första ordningen. Nämner man Ivar Johanssons märgfulla krönikespel om den
riksbekante prästen "Lång-Lasse i Delsbo", bra gestaltad av Sten Lindgren, samt
ett par humörfriska lustspel, "Flottans kavaljerer" och "Skolka skolan", torde årets
svenska repertoar ha givits rättvisa.
Edmund Meschke i "Tyskland anno noll" samt Alida Valli och Joseph Cotten i "Tredje mannen".
Deri utländska repertoaren
Hollywood noterade inga större segrar på svenska biodukar under året, även
0111 några lustspel och kriminalfilmer av god klass blev s. k. långkörare. Dit hörde
"Jag var en manlig krigsbrud", ett dråpligt skämt i tysk ockupationsmiljö med
Cary Grant och Ann Sheridan, en ny humörfrisk upplaga av "De tre
musketörerna" och en från all tragik befriad "Don Juan", där Errol Flynn gjorde den
fäktande och flirtande hjälten och Viveca Lindfors var dekorativt skön som
spansk drottning. "Ursäkta, fel nummer" och "Fönstret" var två fullträffar i
sensationsgenren, medan "Ormgropen" gav en mera vederhäftigt dramatisk skildring
från ett sinnessjukhus och den begåvade Olivia de Havilland tillfälle till en
framstående rollprestation. Ingrid Bergman hade idel misslyckanden, även om
hon personligen gjorde vad hon kunde för att i någon mån överflytta sin på
scenen så beundrade Jeanne d’Arc till den pompösa men ointressanta filmupp-
166
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
