Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf V:s bortgång - I Riddarholmskyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En konungs död är ett stort ögonblick i ett folks liv. Under de senaste dagarna har det vilat
över hela vårt land liksom ett stilla vemod. Detta är ett tillfälle, som skulle brukas till
eftertanke och besinning. Vår blick lyftes över det vardagliga. Vi manas att tänka över vårt folks
öden, hur det genom tiderna förts underligen fram. Vi skulle här kunna se många bevis pä
(iuds barmhärtighet. Icke det minsta beviset är det trofasta förbund, som förenat konung och
folk. Det har haft sin grund, det har fått sin helgd genom den gemensamma förtröstan
till den Gud, vars barmhärtighet varar från släkte till släkte, över dem som frukta honom.
Vi våga väl tro, att detta förbund har knutits än fastare under vår hänsovnc konung.
Sveriges folk står i tacksamhet och djup vördnad vid sin konungs bår. Det är ingen påtagen
mask, det är en stark och äkta känsla, varpå vi under dessa dagar fått gripande bevis. Då
vi nu äro här samlade i detta åldriga Herrens hus, som rymmer så dyrbara minnen från
svunna tider och där så många av våra konungar fått sin vilostad, då vi äro här samlade
inför Guds ansikte, så måste vi i konung Gustaf V :s liv och verk se ett bevis på Guds
barmhärtighet, och vi skulle tacka Gud för honom. Förvisso skulle han icke önskat, att här skulle
talas mycket om honom själv. Han sökte icke människors pris. Han aktade icke mycket
andras domar då han själv såg pliktens väg. Men vi kunna ej annat än tacka Gud för det som
skedde med honom och genom honom.
Hans pliktkänsla i förening med den sinnets mildhet, som med åren blev alltmer uppenbar,
gjorde honom till en 1’ridstiftare, en fredens förkämpe. Det var honom angeläget att föra skilda
grupper inom folket samman till enig strävan. Detta inre försoningsverk, som gjorde det
möjligt för oss att stå enade i farans dagar och om Gud så vill skall hålla oss samman också
i kommande dagar, skall väl på hävdens blad framstå som något av det största som skett i
denna tid i vårt land. Vi måste tacka Gud för vad konung Gustaf här verkat, genom sitt sinnes
milda 1’örsonlighet, genom den okonstlade manliga godhet, som besegrade all misstro och som
band vid honom icke minst de ringa i landet. Så blev vår konung vår fader och vår vän.
Att vårt land under ofärdens år fick stå som en fridens ö och därigenom blev brukat i
kärlekens tjänst, står för oss som en oförtjänt nåd. Det var vår konungs innerliga önskan, och
vi våga väl säga hans dagliga bön, att det skulle förunnas honom att bevara freden åt vårt land.
Hans mognade vishet slöt förbund med sinnets mildhet. Så fick han gå barmhärtighetens
ärenden. Så blev han också kär för sitt folk. Han kom oss på ett förunderligt sätt nära, kanske
mer än någon annan av Sveriges konungar. Så får också tacksamheten i denna stund en sär-
Ecklesiastikministern statsrådet Josef Weijne talade den 30 oktober i skolradion om kung
Gustaf och hur vårt land förändrats under hans långa regeringstid. Bilden är tagen vid
Fred-hällsskolan i Stockholm under statsrådets tal.
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
