En konungs död är ett stort ögonblick i ett folks liv. Under de senaste dagarna har det vilat över hela vårt land liksom ett stilla vemod. Detta är ett tillfälle, som skulle brukas till eftertanke och besinning. Vår blick lyftes över det vardagliga. Vi manas att tänka över vårt folks öden, hur det genom tiderna förts underligen fram. Vi skulle här kunna se många bevis pä (iuds barmhärtighet. Icke det minsta beviset är det trofasta förbund, som förenat konung och folk. Det har haft sin grund, det har fått sin helgd genom den gemensamma förtröstan till den Gud, vars barmhärtighet varar från släkte till släkte, över dem som frukta honom. Vi våga väl tro, att detta förbund har knutits än fastare under vår hänsovnc konung. Sveriges folk står i tacksamhet och djup vördnad vid sin konungs bår. Det är ingen påtagen mask, det är en stark och äkta känsla, varpå vi under dessa dagar fått gripande bevis. Då vi nu äro här samlade i detta åldriga Herrens hus, som rymmer så dyrbara minnen från svunna tider och där så många av våra konungar fått sin vilostad, då vi äro här samlade inför Guds ansikte, så måste vi i konung Gustaf V :s liv och verk se ett bevis på Guds barmhärtighet, och vi skulle tacka Gud för honom. Förvisso skulle han icke önskat, att här skulle talas mycket om honom själv. Han sökte icke människors pris. Han aktade icke mycket andras domar då han själv såg pliktens väg. Men vi kunna ej annat än tacka Gud för det som skedde med honom och genom honom. Hans pliktkänsla i förening med den sinnets mildhet, som med åren blev alltmer uppenbar, gjorde honom till en 1'ridstiftare, en fredens förkämpe. Det var honom angeläget att föra skilda grupper inom folket samman till enig strävan. Detta inre försoningsverk, som gjorde det möjligt för oss att stå enade i farans dagar och om Gud så vill skall hålla oss samman också i kommande dagar, skall väl på hävdens blad framstå som något av det största som skett i denna tid i vårt land. Vi måste tacka Gud för vad konung Gustaf här verkat, genom sitt sinnes milda 1'örsonlighet, genom den okonstlade manliga godhet, som besegrade all misstro och som band vid honom icke minst de ringa i landet. Så blev vår konung vår fader och vår vän. Att vårt land under ofärdens år fick stå som en fridens ö och därigenom blev brukat i kärlekens tjänst, står för oss som en oförtjänt nåd. Det var vår konungs innerliga önskan, och vi våga väl säga hans dagliga bön, att det skulle förunnas honom att bevara freden åt vårt land. Hans mognade vishet slöt förbund med sinnets mildhet. Så fick han gå barmhärtighetens ärenden. Så blev han också kär för sitt folk. Han kom oss på ett förunderligt sätt nära, kanske mer än någon annan av Sveriges konungar. Så får också tacksamheten i denna stund en sär- Ecklesiastikministern statsrådet Josef Weijne talade den 30 oktober i skolradion om kung Gustaf och hur vårt land förändrats under hans långa regeringstid. Bilden är tagen vid Fred-hällsskolan i Stockholm under statsrådets tal. 24