exempel sina hohenzollernska fränder dvaldes heller aldrig konung Gustaf på "die steile Höh', wo Fürsten steh'n", utan sporten, som jämte jakten intill slutet blev hans hälsö- ocli kraftkälla, bragte honom i nära förbindelse med svenskar av alla stånd och villkor. Vad Mr G därvid inhämtade bidrog att öka Gustaf V:s synvidd och erfarenheter som statschef. Fastän förutsett kommer likvisst budet om Gustaf V :s bortgång att väcka djup och äkta förstämning inom nationen. Han var ett band med det förflutna och "en äldre statsman" av den typ, varav det nutida folkväldet i upprörda skeden är i så starkt behov. För mer än hälften av nu levande svenskar har han varit deras kung och därmed en fast pol i de många om-skiftningarnas snabba flykt. Allmän folksorg råder nu i vårt land, oberoende av om denna gång kungssorg officiellt påbjudes. Det socialdemokratiska partiets huvudorgan Morgon-Tidningen skrev: Kung Gustaf har kallats Folkkonung och Fredskonung. Båda titlarna var förtjänta. Det var inte endast genom att taktfullt och klanderfritt fungera som konstitutionell regent som kung Gustaf skaffade sig rätt till titeln folkkonung. Han var det i full och egentligt mening — en demokrat på tronen. Han var enkel, rättfram och naturlig i sitt sätt att tas med folk och frågor; han hade landsfaderns omedelbara och varma intresse för hela folket och dess välfärd; han var av läggning och tradition konservativ men visade med sitt sunda och klara förstånd en frisk och förvånande förmåga att hålla jämna steg med utvecklingen. Den socialdemokratiska tidningen Arbetet uttalade: Det har till ingalunda minsta del varit kung Gustafs förtjänst att republikkravet sjunkit undan i takt med den demokratiseringsprocess som ägt rum under hans regeringstid. Den konstitutionella monarkien har i sin svenska — och för övrigt i sin nordiska form — icke befunnits på minsta sätt hindersam för oavbrutna demokratiska framsteg. Av uttalandena i grannlandspressen återges här ett utdrag ur den norska Aftenposten: Under de sista tjugo åren av unionstiden utgjorde dåvarande kronprins Gustaf ett starkt modererande element. Han göt olja på vågorna, när stämningen höll på att ta överhanden i Sverige, och han höll alltid igen, när det var tal om att tillgripa kraftåtgärder. Och det var i icke ringa grad hans förtjänst att unionsupplösningen 1905 fick en så godartad karaktär. Vid sitt sista besök här som kronprins i april 1905 var han på det klara med att unionen inte stod att rädda och att han själv i tidens fullbordan skulle få nöja sig med en krona. Det var honom bara angeläget att se till att brytningen skedde under oblodiga former. Därför förmådde han den gamle kungen, Oscar II, att underteckna protokollet om den norska regeringens avskedsansökan, och av samma orsak bromsade han då vida kretsar i Sverige senare på året krävde krig. I kraft av denna sin hållning kunde han också år 1914 ta första steget till en försoning, som ytterligare befästes år 1917 genom hans hjärtliga tal på slottet i Kristiania. Ett år med vikande krafter Kung Gustafs kroppskrafter avtog helt naturligt mer och mer under hans sista levnadsår. Vid jultiden 1949 tog konungens kroniska luftrörskatarr en vändning till det sämre, men någon direkt anledning till oro ansågs icke föreligga. I början av januari insjuknade emellertid konungen och en av förste livmedikus Casserman och docent Paul Frenckner undertecknad kommuniké meddelade, att konungen insjuknat i halsfluss med förhöjd temperatur. Efter några oroliga dagar meddelades den 13 januari att halsflussen var över men att konungens krafter var starkt nedsatta. Samma dag förordnades kronprinsen till regent. Den 11 januari var kronprinsen förordnad till regent för en dag, nämligen vid riksdagens högtidliga öppnande. För första gången under sin mer än 42-åriga regeringstid kunde Gustaf V nämligen inte öppna riksdagen. Den sista Rivieraresan Så småningom kunde halsflussen anses överstånden och förbättringen fortskred, ehuru krafterna var mycket nedsatta. Den 20 januari var konungen i alla fall så 30