Från kung Gustafs sista besök i Nizza. Konungen mottar besök av furst Rainier av Monaco. kräftat demokratiens genombrott obrottsligt följde dess principer, märk väl, inte med en surmu-len resignation utan med en beundransvärd förmåga att bevara statschefens värdighet att nyttiggöra kunskaper och erfarenheter och att därigenom befästa sin ställning som rikets främste målsman. Vi kan alla vara övertygade om att hans mål alltid varit ett och ett enda: Sveriges väl! Vid samma tillfälle yttrade riksmarskalk Birger Ekeberg: Vi minnas den resliga gestalten, huvudet högre än allt folket. Vi minnas den oförlikneliga blandning av upphöjd värdighet och intagande älskvärdhet, med vilken han kom oss till mötes. Och ej blott till gestalt och uppträdande var han en konung, han hade också en konungs sinnelag och andliga resning. Plikttrohet, ansvarskänsla, ridderlighet, och rättrådighet voro hans ledstjärnor och hans ord voro kungsord. Sällan möta vi någon som är så fri från småsinne, så främmande för allt som är falskt och oäkta. Han räddes inte att säga sin mening rent ut, då ett allvarsord, kanske en tillrättavisning var på sin plats Men hörde han hårda ord fällas om någon som var frånvarande eller försvarslös, kunde belackaren vara förvissad om att erfara sin konungs misshag. I Svenska Dagbladets minnesruna över kung Gustaf sades det bl. a.: Som kronprins och under sina första kungaår stod Gustaf V tämligen främmande för nationens breda lager men bemöttes redan från början med den vördnad, som gått detta gamla kungatrogiia folk i blodet. Genom taktfull klokhet och naturlig värdighet växte efter hand konung Gustaf alltmera in i folkets medvetande som ett statsöverhuvud efter ett nutida ideal av kungadöme, som en myndighet över partierna med plikten för det helas väl som enda ledstjärna. Under ålderdomens år blev konung Gustaf icke blott mera populär utan allt kärare för sitt folk. Han fick till sist landsfaderns patriarkaliska skimmer, och som sådan skall hans minne bevaras åt sena tiders barn i vårt land. Till sin läggning motsatsen till romantiker — han avstod från kröningsceremonien — var Gustaf V i alla statssaker en utpräglad realist och vän av raska beslut, som icke blott visste vad som borde göras eller underlåtas utan jämväl hade vilja att stå för sin mening. Många .förstod icke hans ställning i försvarsfrågan 1914 inför det världskrig han då förutsåg, liksom icke heller hans taktik i fallet Hitler, när han just emot denne parveny så skickligt använde ■de kungliga prerogativ, på vilka han eljest icke satte något synnerligt pris. I olikhet mot till 29