anonymitet, berott av hänsyn till icke blott honom själv utan även honom närstående. "Jag har", fortsatte Quensel, "haft så mycket mindre anledning att bryta anonymiteten, sedan överståthållarämbetet efter den Wahlbäckska utredningens avslutande förklarat sig finna fog saknas för antagande, att någon direkt eller indirekt påverkan på polisen i syfte att förhindra allsidig utredning i Kejneären-det förekommit. Jag begagnar tillfället att hänvisa till min tidigare till överståthållaren ingivna förklaring och understryker sålunda, att jag inte tagit någon som helst befattning med polisens utredningar eller åtgärder i pastor Kejnes sak". Samma dag som denna kommuniké utfärdades, tillsatte regeringen i konselj en allmän medborgerlig representation, som skulle utreda Kejneaffären. Regeringen uppdrog åt riksåklagare Heuman att verkställa utredningen och förordnade, att i denna skulle medverka riksdagsmannen riksombudsman Torsten Bengtsson, f. d. justitierådet Natanael Gärde, Publicistklubbens ordförande fil. lic. Ivar Harrie, riksdagsmannen professor Nils Herlitz, förre ordföranden i LO August Lindberg och riksdagsledamoten fru Helga Sjöstrand. Till statsrådsprotokollet anförde justitieminister Herman Zetterberg med hänvisning till diskussionen i pressen och bland allmänheten om Kejneaffären, att "den utomordentliga vikten av att de rättsvårdande myndigheterna omfattas av medborgarnas fullständiga förtroende gör det angeläget, att utredning rörande myndigheternas förhållande i denna sak genomföres under medverkan av en allmän medborgerlig representation". Denna s. k. Kejnekom-mission hade vid årets slut ännu icke avgivit något betänkande. Huvudlösa beskyllningar mot kommissionen I början av december anmälde Kejnekommissionen till K. M:t, att kommissionens samtliga ledamöter mottagit en skrivelse från en veckotidningsjournalist, Åke Hjel m, i vilken framfördes en del beskyllningar mot kommissionen samt en anklagelse mot justitieminister Zetterberg för att ha beordrat polisen att i Kejneaffären lagstridigt avlyssna telefonsamtal. Vidare meddelade kommissionen, att pastor Kejne vid samtal med några polismän sagt sig ha hört uppgivas, att vissa av kommissionens ledamöter haft homosexuella förhållanden. Kommissionen hemställde nu, att vad i saken förevarit måtte bringas till allmänhetens kännedom samt att det därvid meddelades, att de ledamöter av kommissionen, mot vilka beskyllningar riktats, förklarat envar i vad honom angår att dessa beskyllningar vore sanningslösa. De personer, som K. utpekat som sina sagesmän, förklarade kategoriskt, att de aldrig yttrat vad K. lagt i deras mun. Statsrådet Zetterberg betecknade anklagelserna mot honom som huvudlösa. Enligt beslut av K. M:t överlämnades kommissionens anmälan till JK "för den åtgärd, vartill handlingarna kan föranleda". Med anledning av K:s beskyllningar uttalade Svenska Dagbladet: När pastor Kejne först trädde fram inför offentligheten kunde han räkna med stöd i en allmän opinion. Från tidigare oegennyttig verksamhet hade han förvärvat åtskillig good will, och ungdomsprostitutionen i Stockholm, som han ville bekämpa, utgör ett samhällsont av allvarlig karaktär. Då därtill herr Kejne uppgav sig vara utsatt för förföljelse — bland annat från den man, som av Stockholms rådhusrätt ådömts frihetsstraff för otukt — var det ganska nära att han för många framstod som en folkhjälte. Men det ryktessmideri, som han då sade sig vara offer för, har han senare själv visat sig i hög grad stimulera — mot andra människor. Vid massmöten på olika platser i landet har herr Kejne utslungat allmänt hållna beskyllningar mot olika personer och yrkesgrupper. Det drag av idealitet, som betygats vara framträdande i hans person, ger tydligen utrymme också för mindre tilltalande sidor, som tills vidare må karakteriseras som sensationslystnad och obetänksamhet. De senast inför polisen framställda beskyllningarna mot ledamöter av den regeringskommission, som han tidigare sagt sig ha förtroende för, utgöra ett nytt bevis på dessa tendenser. 82