me forskaren Gofman och hans medarbetare. Det gällde i första hand betydelse av födans och blodets halt av kolesterin för uppkomsten av de förändringar i blodkärlens väggar, som markerar arterio-sklerosens begynnelse. Genom tillförsel av kolesterin kunde man nu i djurförsök visa, att förutom en tidigare känd tendens till upplagring av ämnet i blodkärlsväggarna, man även i det cirkulerande blodet kunde finna vissa egenartade molekyler av fett och äggviteämnen, som påvisades på fysikalisk väg med ultracentrifuge-ring enligt svensken The Svedbergs metod. Halten av sådana molekyler i blodet var i viss män parallell med inlagringen i kärlväggarna. Av än större intresse blev påvisandet, att detsamma i princip tycks gälla även för människan. Individer med kända arterioskle-rotiska kärlskador, t. ex. sådana, som genomgått blodproppar i hjärtat, visade sig ha en högre halt av dylika fett-äggvitemolekyler i sitt blod. Kostens betydelse för uppkomsten av dessa ämnen i blodet gjordes även till föremål för studier. Det ansågs sannolikt att dessa viktiga undersökningar skulle kunna ge viss belysning åt den mycket diskuterade frågan om kostens betydelse för arteriosklerosens uppkomst. Vikten av Gofmans undersökningar understrykes av att anslagsbcviljande myndigheter i USA under året fördelade hundratusentals kronor till olika forskare för ett stort upplagt forskningsprogram över detta tema. Kräftforskningen Inom detta alltjämt lika aktuella område arbetades givetvis som alltid för högtryck. Många framsteg av övervägande teoretisk betydelse noterades, men några helt epokgörande nya behandlingsmetoder kan icke sägas ha tillkommit under året. Antibiotika På detta område gick utvecklingen under året raskt vidare. Aureomycin och kloromycetin blev tillgängliga i landet i erforderliga kvantiteter och båda motsvarade i hög grad de ställda förväntningarna. Dessutom tillkom under året ytterligare ett viktigt och värdefullt ämne, terramycin, vars egenskaper och användningsområden i stort sett sammanfaller med aureomycinets. Det av streptomycinets upptäckare Waksman under år 1949 införda neomycinet, som man hoppats mycket av i antituberkuloskampen, visade sig vid fortsatta kliniska prövningar i sin dåvarande form alltför giftigt för att brukas allmänt. Under året började man att i aili större utsträckning använda sig av penicillin i tablettform, vilket i hög grad främjade sjukvården utanför sjukhusen. Den 6 januari hölls hos inrikesministern statsrådet Mossberg en konferens med representanter för läkarkåren och medicinalstyrelsen om läkarimport från Österrike. Bilden visar medicinalstyrelsens chef generaldirektör Axel Höjer, statsrådet Eije Mossberg och ordföranden i Sveriges läkarförbund dr Dag Knutson. 134