Annus medicus 1950 Av docent EBBE NYMAN Framstegen inom läkekonsten under 1950 anknöt naturligtvis i stor utsträckning till redan förefintliga utvecklingstendenser. Särskilt gällde detta om de starkt uppmärksammade hormonpreparaten Cortisone och ACTH med deras dramatiska verkan vid vissa sjukdomar, särskilt ledgångsreumatism. Utdelningen av årets nobelpris till forskare på dessa områden i stark konkurrens med andra viktiga insatser blev den yttre bekräftelsen på uppskattningen av forskning och praktisk tillämpning på detta gebit. Det största intresset knöts under året alltjämt till hormonpreparatens användning vid ledgångsreumatism och betydande erfarenheter samlades. Små kvantiteter Cortisone blev under året tillgängliga även i Sverige för klinisk prövning. Trots förbättrade framställningsmetoder för medlet blev den amerikanske fabrikanten ej i stånd att göra några verkligt radikala prissänkningar och Cortisonet var vid årets slut alltjämt det dyraste och svårtillgängligaste av alla läkemedel. Även det likartat verkande hypofyshormonet ACTH var svåråtkomligt och dyrbart. Vissa förhoppningar om utvinnande av större mängder knöts från norsk sida till hypofyser från val, som kunde tillvaratas i samband med valfångsten i Antarktis farvatten. Men någon metod som kunde medge tillverkning av något av hormonpreparaten i stor skala till lågt pris var vid årsskiftet ännu ej i sikte. Ett nytt betraktelsesätt inom biologi och medicin I samband med den under året pågående intensiva diskussionen i fackpressen om de ovannämnda hormonernas egenartade verkningar vid vissa kroniska sjukdomar anknöt man även till de vidare frågeställningarna om de biologiska förutsättningarna för sjukdomars uppkomst och utveckling. Härvid bidrog särskilt den canadensiske forskaren Selye med stimulerande inlägg. I en stor monografi, betitlad "Stress", framlade han sina mångåriga forskningar och spekulationer över hithörande frågor. Selye utgår från det kända förhållandet, att en levande organism, som utsättes för påfrestningar av skilda slag, såsom yttre våld, temperaturväxlingar, infektioner etc., reagerar genom att mobilisera vissa komplicerade system av försvarsinrättningar. Han kallar denna mekanism för adaptation och urskiljer olika stadier av den mer eller mindre framgångsrika försvarskampen vid vars lyckliga utgång de endokrina körtlarnas hormonproduktion spelar en mycket viktig roll, som tidigare ej fullt beaktats. Via en primär alarmreaktion hos organismen utvecklas ett skede av mera segt motstånd mot påfrestningen, vilket slutligen medför seger eller utmynnar i ett definitivt insufficienstillstånd, så som det t. ex. kännetecknar den kroniska, obotliga sjukdomen i vissa av dess former. Dessa av Selye konkretiserade betraktelsesätt ger en betydande biologisk breddning åt sjukdomslärans medicinska grundvalar. De hävdar sig också när det gäller kroniska sjukdomar ganska väl i konkurrensen med de alltmera framträngande s. k. psykosomatiska tankegångarna, som vid många kroniska sjukdomar ensidigt överbetonar betydelsen av enbart s. k. psykiska påfrestningar utan att tillräckligt beakta individens konstitutionella förutsättningar. Ytterst bottnar sådana motsättningar givetvis i den växlande roll för det individuella ödet, som tillmäts arv kontra miljö. Åderförkalkningen Ett sannolikt mycket betydelsefullt bidrag till frågan om den s. k. åderförkalkningens eller arteriosklerosens uppkomst lämnades av den i Californien verksam- 133