Ekonomisk översikt Av redaktör ÅKE LANTZ UTLANDET Vägen tillbaka Medan man kunde beteckna 1949 som det "första normala efterkrigsåret" under vilket världsekonomien var på väg mot en bättre jämvikt mellan tillgång ocli efterfrågan, en friare utrikeshandel och ökad konkurrens om avsättningsmarknaderna, blev konjunkturbilden helt annorlunda under loppet av 1950. De tidigare mera latenta motsättningarna mellan öst och väst blossade då upp i Koreakrisen, vilket i sin tur blev upptakten till en djupgående internationell rustningskonjunktur, innebärande stora risker för en återgång till total krigshushållning i ett redan då uppåtriktat konjunkturläge. Den tidigare splittrade konjunkturbilden, där inflations- och depressionstendenserna brottades om herraväldet, blev i alla händelser mer enhetlig i direkt inflationistisk riktning under 1950, vilket medförde att de påtagliga depressiva tendenserna bl. a. i Västtyskland, Belgien och Italien eliminerades. De i september 1949 genomförda devalveringarna gentemot dollarn i de dollarfattiga länderna hade baserat sig på förutsättningen, att den konjunkturavmatt-ning, som då gjorde sig gällande i Förenta staterna, därmed skulle komma att förstärkas. Men i stället började där en snabb återhämtning, som i mitten av 1950 fick karaktären av krigskonjunktur. Det kanske mest karakteristiska inslaget i det förändrade läget var den stigande knappheten på råvaror, främst till följd av Förenta staternas betydande uppköp i lagringssyfte. Därmed inträdde en period av hastiga prisstegringar för sådana varor som ull, bomull, tenn, svavel, zink, järn och kol. Våra egna stapelvaror, främst trä, massa och papper, betalades även med väsentligt högre priser än under 1949. Den omedelbara följden av den starkt ökade efterfrågan blev att det tidigare problemet med importbegränsningar i stället övergick till en fråga om exportrestriktioner och en rimlig fördelning av de mest eftertraktade knappa råvarorna. Den tidigare beslutade frilistningen genomfördes under 1950 till 60 procent av Marshallstaternas import, och vidare träffade man inom OEEC ett principbeslut om att frilistningen redan i början av 1951 skulle utvidgas till 75 procent. I de efter hand helt ändrade handelspolitiska förutsättningarna kom emellertid liberaliseringen, i likhet med de under fjärde kvartalet pågående internationella tullförhandlingarna mellan GATT-stalerna i den brittiska badorten Torquay, att spela en mera undanskymd roll. En ljuspunkt i det ekonomiska samarbetet blev förverkligandet fr. o. m. den 1 juli 1950 av den europeiska betalningsunionen (EPU) — med Marshalldollar som startkapital — vilket väsentligt bidrog till att underlätta betalningarna mellan de till OEEC anslutna staterna. Betalningssvårigheter framträdde emellertid trots detta mycket snabbt, i första hand för Västtyskland, som fick ett betydande underskott inom betalningsunionen. Problemet löstes emellertid temporärt genom en tillskottskredit från EGA och genom en mera restriktiv politik i Västtyskland. Förenta staternas ökade inköp av i första hand strategiska råvaror medförde i förening med den fortsatta Marshallhjälpen, devalveringen och den allmänna europeiska dollaroffensiven en påfallande förbättring av Västeuropas guld- och valutareserver. Detta gällde främst sterlingområdet, som enbart under första 147