Allt blev dyrare Av redaktör STEN NATT OCH DAG Under sista kvartalet 1950 fick svenska folket känning av en nv dyrtid, som presenterades under rubriken "den sköldska engångsinflationen". Levnadskostnadsindex för nämnda kvartal steg visserligen endast med 3 enheter från 168 till 171, men de prishöjningar, som priskontrollnämnden under denna period medgav eller kalkylerade med som ofrånkomliga, var av den omfattningen, att de enligt nämndens egna på årets sista dag framlagda beräkningar skulle komma att höja index med ytterligare 10 enheter till 181. Förklaringen till denna nya dyrtid måste sökas i flera olika faktorer. Under de första månaderna av 1950 hade man kunnat konstatera en allmän nedgång i priserna på världsmarknaden. Denna tendens återverkade även i Sverige. Köpmän och fabrikanter minskade sina lager och var mycket försiktiga med nyinköp. De räknade med nya prisfall. I juni 1950 bröt emellertid kriget i Korea ut och därmed försämrades det internationella läget allvarligt. En ny rustningskonjunktur inträdde i USA och spred sig snabbt till större delen av Västeuropa. Prisfallet upphörde och vändes i sin motsats. Alla stater började köpa strategiska råvaror för upplagring i stor stil. Kemiska råvaror av betydelse för krigsproduktionen steg sålunda med 100 till 200 procent, ullpriset fördubblades. Även på hudar, läder, bomull, koks och kol inträdde mycket kraftiga prisstegringar. På de tre sista månaderna av 1950 steg kommerskollegiums svenska partiprisindex med inte mindre än 10 procent. Prisstegringarna utomlands hade slagit igenom på den svenska marknaden. Därtill kom emellertid även andra faktorer som verkade prisfördyrande. Omedelbart efter det att statsmakterna hösten 1949 förmått arbetsmarknadens intresseorganisationer att även för år 1950 biträda planerna på ett allmänt lönestopp, kom punddevalveringen. Regeringen såg sig nödsakad att låta den svenska kronan följa efter. För att inte de prishöjningar, som denna nedskrivning av kronans värde måste föra med sig, skulle slå igenom på den svenska marknaden och därmed äventyra hela stabiliseringspolitiken, genomförde regeringen med riksdagens samtycke en omfattande subventionering av priserna på livsmedel, kaffe, hudar, bomull och koks. Vid ingången av sista kvartalet 1950 stod det emellertid klart, att statsmakterna inte längre mäktade fullfölja denna ekonomiska politik, så omfattande som prisstegringarna nu hotade att bli. Med undantag för en del av jord-brukssuhventionerna avvecklades också hela subventionspolitiken under loppet av de tre sista månaderna 1950, och de prishöjningar som betingades därav fick slå igenom i höjda varupris. Slutligen hade arbetsmarknadens intresseorganisationer under åren 1949 och 1950 godtagit ett allmänt lönestopp, men mot slutet av 1950 var man allmänt överens om att fria avtalsrörelser skulle få äga rum. Kring nyår befann sig också omkring 1,7 miljoner arbetare och tjänstemän i avtalsrörelse. De första uppgörelser, som ingicks, visade på en allmän höjning av inkomstnivån liggande mellan 10 och 15 proc. Enstaka grupper utverkade åt sig lönehöjningar på ända upp till 20 procent. Dessa lönehöjningar i sin tur återverkade på den allmänna kostnadsnivån, och kring nyårsskiftet förberedde man inom handeln och stora fabrikantgrupper framställningar till priskontrollnämnden om höjning av varuprisen. I slutet av år 1950 räknade man också med att en fördyring av levnadskostnaderna med minst 10 proc. skulle bli ofrånkomlig under första halvåret 1951. För att finna en lika kraftig uppgång i priserna inom en så kort tidrymd måste man gå tillbaka till första världskrigets tid eller andra världskrigets första år (1940 165