En lov omkring den störste Svenska akademiens beslut att tilldela Bertrand Russell årets litterära nobel-pris möttes med kritik från några håll. Professor John Landquist hörde till dem som antecknade en avvikande mening. ''Russell är i vissa sina huvudverk en stor intelligens", skrev L. i Aftonbladet bl. a., "men han är icke en stor författare. I sina smärre livsfilosofiska skrifter är han till och med en rätt liten författare. Svenska akademien håf misstagit sig om hans författarskap. Hur mycket riktigare gentemot litteraturen hade det inte varit, om Pär Lagerkvist, som föreslagits från utlandet, kunnat få priset. Han tillfredsställer alla till saken hörande anspråk på nobelprisvärd litteratur." I Svenska Dagbladet lästes på ledande plats under rubriken "En lov omkring den störste" bl. a. följande: Ingen kan göra gällande, att den uppgift, som Nobeldonationen ålagt Svenska akademien, är lätt att lösa. Den kräver i princip ett vittert allvetande, som ingenstädes torde stå till buds, vare sig hos en person eller hos en fungerande församling, samt en avvägning i omdömet, som vid varje utdelning sätts på prov. Att Svenska akademien till sitt bistånd har rådgivande instanser underlättar dess betungande värv, men nyttan härav motverkas i någon mån av att långt ifrån alla ledamöterna kunna betecknas som litterära kännare. Detta är ingen kritik. Svenska akademien utser ledamöter med tanke på annat än Nobelpriset, vilket är endast ett av dess uppdrag, det senast tillkomna. Men eftersom de alla med sin röst deltaga i valet av Nobelpristagare, kan förhållandet få sina konsekvenser. Ibland tycker man sig ha stått öga mot öga med dessa. Vid flera tillfällen har det inträffat, att pristagarna knappast stärkt prisets anseende, vid åtskilliga andra, att man förbigått sådana kandidater, som själva med sina namn skulle ha ökat både belöningens och utdelar-nas ära. Händer detta ofta, blir den ofrånkomliga följden en internationell värdeminskning av utmärkelsen; man riskerar att priset även andligen sett representerar en alltmera mjuknande valuta. Till en del kunna dessa reflexioner tillämpas på årets dubbelval. Mot Faulkners pris är ingenting att säga. . . . Vad Bertrand Russell beträffar har han gjort sin originella insats på den matematiska logikens område. I den halvofficiella radiokommentaren till valet framhölls emellertid, att det inte var denna, som akademien haft i tankarna. Att så inte varit fallet framgår redan av valet. Ty även den enklaste matematiska logik måste här komma med frågor. Vad svenska folket läste Sexton bokhandlare, verksamma i olika delar av landet, sände under året Svenska Dagbladet varje månad ett meddelande om vilka böcker som haft största åtgången. Nedanstående uppgifter gäller första hälften av december. Endast böcker som tre eller flera bokhandlare tagit upp omnämnes. SKÖNLITTERATUR Romaner och noveller m. m.: Hedberg, Häxan i pepparkakshuset .. 16 Lagerkvist, Barabbas ..........................15 Shellabarger, Kungens kavaljer ... 13 Siwertz, Slottsfinal ....................................12 Cello, Några stycken i någras tycken .. 7 Kar de Mumma, Pappa i trotsåldern 6 T r e n t e r, Lek lilla Louise ........................3 LYRIK, DRAMATIK OCH ESSAYER: Bengtsson, Dikter ....................................11 Selander, Den unga lyriken ................5 E 1 i o t, Cocktailpartyt ....................................4 Selander, Pegaser och käpphästar .... 4 Hildebrand, Djupt under ishöljet .. 3 ANNAN LITTERATUR: Bergman, Vildar och paradisfåglar .. 15 Wigforss, Minnen ....................................14 Pettersson, Med Albatross över havsdjupen ............................................................8 Russell, Filosofi för lekmän ................7 M a c 1 e a n, Äventyr i öster ........................5 Abenius, Drabbad av renhet ....................4 Fogelklou, Barhuvad ............................4 Lidman, Stjärnan som tändes på nytt .. 4 Wallquist, Minnen från mina lappmarksår ........................................................3 I fjol kunde akademien inte finna någon Nobelpristagare. Vad är det för epokgörande verk som Bertrand Russell — eller för den delen William Faulkner — sedan dess presterat? Om hänsyn inte skall tagas till hans onekligen i hög grad specialbetonade vetenskap, vad är det då som belönas — när en filosof som Benedetto Croce eller kulturanalytiker som Huizinga, Salvador de Madariaga och Ortega y Gasset inte befunnits värdiga att komma i åtanke? Om det är enbart den stimulerande läsningen, de vidsträckta kunskaperna och den glänsande stilen, som fällt utslaget, varför har akademien då gjort en ängslig lov omkring vår tids obestritt störste icke-skönlitte-räre författare — Winston Churchill? 192