Teateråret 1950 Av URBAN STENSTRÖM Det talades om teaterbaisse från New York och Paris. Därav märktes intet i Sverige. Teaterintresset visade oförändrat fast hållning. Köplusten var stor hos publiken, och pressen såg sig förgäves om efter fribiljetter, ett tecken så gott som något på den stigande tendensen. Omsättningen i repertoaren brukar under sådana förhållanden bli begränsad, men inte heller den var att klaga på, åtminstone inte på de största statsunderstödda scenerna eller på de allra minsta privatteatrarna. Teatercheferna var på livlig vandring under året. Torsten Hammaren slutade på Göteborgs stadsteater (som chef men inte som regissör) och efterträddes av Stig Torsslow från Malmö, Lars-Levi Laestadius från Hälsingborg efterträdde honom på Malmö stadsteater. John Zacharias från Boulevardteatern i Stockholm tog hand om Hälsingborgs stadsteater, och Karl-Axel Forssberg återtog ledningen av Boulevard. Dramatiska teatern hävdade sig under Ragnar Josephson som en av Europas bästa teatrar och bjöd på några av årets största teaterhändelser. Tre kom på lilla scenen. Det var Alf Sjöbergs uppsättningar av Ibsens "Brand" som kammarspel med övermänniskan Brand förvandlad till olycklig medmänniska i Olof Widgrens djupa och gripande gestaltning och av H. C. Bränners psykoanalytiska studie "Ryt- Vinjettbilden visar frän vänster Vif Palme som Erik XIV, Lars Hanson som Göran Persson och Tora Teje i Cocktailparty. 201