Arthur Lindhagen Presidenten i Svea hovrätt Arthur Lindhagen avled den 14 februari. Han var född 1884 och son till justitierådet Claes Albert Lindhagen; en halvbroder till honom var borgmästare Carl Lindhagen. Efter juridisk examen i Uppsala och tjänstgöring i Svea hovrätt blev han revisionssekreterare 1923 och var 1929—31 justitieråd. Han tillhörde lagberedningen 1918 till 1929. Sistnämnda år tillträdde han posten som ordförande i den nyinrättade arbetsdomstolen och återvände dit efter tjänstgöringen i högsta domstolen. I arbetsdomstolen var han sedan verksam tills han 1947 utnämndes till president i Svea hovrätt. L. var ordförande i den s. k. Ådalskommissionen 1931. (Se Sv. I). Å. IX sid. 118.) Ur en dödsruna över den bortgångne i Svensk Juristtidning av riksmarskalken Birger Ekeberg återges här följande: Verksamheten i arbetsdomstolen är den del av Lindhagens livsgärning som främst kommer att bevara hans namn åt eftervärlden. Hur han själv fattade sin uppgift framgår av det anförande med vilket han öppnade domstolens första sammanträde. Han yttrade härvid bland annat: "Ansvarsfullt och svårt är det värv, som förestår domstolen. De frågor, som där komma under prövning, äro ofta i sig själva svårlösta. Parternas ställning till varandra gör den dömande uppgiften än ömtåligare, helst om den ses mot bakgrunden av den politiska strid, som föregått domstolens tillkomst. Att domstolen utgör enda instans ökar ock dess ansvar. Av särskild vikt iir domstolens uppgift ur den synpunkten, att den har att själv utbilda ett nytt processförfarande, byggt på muntlighct och omedelbarhet, och sålunda har att i någon mån vara en föregångare för en allmän, modern processreform." Med styrka betonade Lindhagen också vikten av att domaren förmår tränga ned till sakens verkliga kärna, förbi det som ligger på ytan, och han riktade en varm vädjan till parterna att vara domstolen behjälpliga härutinnan och aldrig låta sig av ärlig förvissning om det rättvisa i egen sak förledas till att stanna vid nakna påståenden. Lindhagen har framför alla andra äran av att de mötande svårigheterna så snabbt och så fullständigt kunde bemästras. Den största faran för ett misslyckande låg däruti att arbetarorganisationerna stodo främmande för tanken att åt en domstol anförtro uppgiften att avgöra tvister, vilkas lösning man var van att taga i egna händer; man ryggade tillbaka inför en lagstiftning, som avlyste ekonomiska stridsåtgärder såsom medel att hävda sin mening beträffande tolkning och tillämpning av kollektivavtal. Då arbetsdomstolen började sin verksamhet såg det ut som om den nya lagstiftningen blott skulle öka oron på arbetsmarknaden. Att denna fara kunde avvärjas har framför allt sin förklaring i det obetingade förtroende Lindhagen från första stund tillvann sig hos de tvistande parterna lika väl som hos domstolens ledamöter, hos arbetarnas representanter lika väl som hos arbetsgivarnas. Lindhagens verksamhet i arbetsdomstolen blev av betydelse även utanför arbetsrättens område. T denna domstol tillämpades för första gången i vårt land ett rättegångsförfarande, byggt pä moderna grundsatser, och de diskussioner som föregingo rättegångsreformen berikades ofta genom vägande inlägg av Lindhagen, grundade på hans erfarenheter av det nya systemets tillämpning i praktiken. Att känna Lindhagen såsom jurist var emellertid att känna honom endast till hälften. Då han gick bort, intog han inte bara en nyckelposition inom svenskt rättsväsen; han var också sedan mer än två decennier ordförande i Svenska turistföreningen och sedan mer än halvtannat jämväl i Nordiska museets nämnd. Hans kärlek till svensk natur och svensk kultur i alla dess former var lika stark, lika lidelsefull som hans rättfärdighetspatos. 287