Märkligare dödsfall i Sverige 1950 Martin Lamm Den 5 maj avled professor emeritus Martin Lamm, en av de aderton i Svenska akademien, efter att tidigare på dagen ha blivit svårt skadad av ett spårvägståg på Skeppsbron. Professor Lamm var född i Stockholm 1880, bedrev sina studier vid Uppsala universitet, där han blev docent i litteraturhistoria 1908. Åren 1919 till 1945 var han professor i samma ämne vid Stockholms högskola. I Svenska akademien invaldes han 1928. Vid hans bortgång skrev fil. dr Knut Hagberg bl. a. följande i Sv. D.: Jämte Anton Blanck var Martin Lamm utan tvivel den främste i den stora lärjungeskaran kring Henrik Sehück. Han var visserligen icke en allomfattande humanist och ett mångfrestande geni på samma sätt som läraren men har otvivelaktigt gjort en bestående insats, Framför allt gäller detta hans arbeten rörande svensk 1700-talslitteratur. Hela vår uppfattning av detta stora sekel är bestämd av Martin Lamms forskningar. Hans största verk heter Upplysningstidens romantik. Det är ett arbete som utan minsta överdrift kan kallas klassiskt. Titeln är avsiktligt paradoxal och säger mycket om bokens tendens. I strid mot äldre föreställningssätt visar Lamm med lärdom, skärpa och klarhet, att 1800-talets svenska romantik med starka och mångförgrenade länkar är förbunden med det århundrade, som ensidigt kallats upplysningstidens. Genom ingående undersökningar av frihetstidens religiösa pietism och litterära känslokult, av seklets ordensväsen och av swedenborgianismen visade Lamm hur mycket rikare och mycket mer sammansatt den svenska 1700-talskulturen är än vad man tidigare föreställt sig. Till förarbetena hörde också en stor och på många punkter banbrytande bok om Swedenborg. Och mot denna bakgrund ger han så en bild av hela vår svenska 1700-talsdiktning som nästan i varje detalj ter sig ny och levande. Lamm har givit ut böcker om det svenska lantlivets stora klassiker, om aristokraten Johan Gabriel Oxenstierna, om den liberale stockholmsborgaren August Blanche; det säger en del om hans förmåga att historiskt förstå och sympatisera med skilda föreställningsvärldar. Hans stora arbeten om Strindberg är väl de yppersta som skrivits i ämnet; särskilt är volymerna om Strindbergs dramatik på ett beundransvärt sätt klargörande och utredande. Teaterchefen professor Ragnar Josephson skrev: Mina starkaste intryck av Martin Lamm är från Uppsalaåren. Redan det yttre fascinerade — det vackra Byronansiktet under den bredbrättiga hatten, den tunga, kloka, vänliga men liksom frånvarande blicken, den väldiga vajande gestalten, balanserad av de långa krökta armarna, den uppknäppta rocken, som var utspänd för alla vindar, och som gav hans gång tycke av segling. Men man fascinerades än mer när man som ung student lärde känna hans andliga kraft i rörelse, lidelsefullheten i hans forskarvilja, intensiteten i hans förnuft, hans enastående förmåga att samla och genomtränga ett jättelikt lärdomsstoff. Man kunde ibland undra däröver att denne realist och rationalist drogs mot de stora mystikerna. Men hans ingenium kände som en särskild kallelse att ordna det orediga och att genomlysa det dunkla. Han var en maktmänniska, som brukade sin makt att kuva och tämja ett svårbemästrat historiskt material. Hans stora verk står för oss svenska humanister som höga, eggande föredömen i systematisk forskning, med beundransvärd iakttagelse av detaljen och med stor överblick av helheten. 286