Emile Stiebel Thure Swedberg Erie Sverne Hakon Sylvan Fritz Thorén Adolf Wiklund Erie Virgin Harald Åkerberg psykologiskt schema som han gång på gång varierade: genom en ödesdiger upplevelse i ungdomen har någonting gått sönder eller pressats undan hos vederbörande, så att han eller hon inte längre kan stå i ett harmoniskt förhållande till livet och omvärlden utan bygger upp åt sig en fiktionskaraktär. Det psykologiska intresserade honom långt mer än det konstnärliga. Det är vanskligt att spå, men framtiden kommer säkert att betrakta hans bästa romaner som på en gång mycket personliga och mycket karakteristiska för den innevarande tiden." (Gösta Attorps.) Död den 14 februari. Adolf Wiklund, f. 1879. Tonsättare, hovkapellmästare. Efter musikstudier i Sverige och utlandet blev W. 1911 kapellmästare vid Operan, där han 1923 utnämndes till hovkapellmästare. Han övergick senare till Konsertföreningen, där han under många år verkade som dirigent. Han var en framstående pianist, och vid sidan av sitt dirigent- och pianistskap gjorde han en vacker insats som tonsättare. Främst i sina båda pianokonserter och sina symfoniska dikter berikade han den svenska tonkonsten med verk, som på ett lödigt sätt förenar impressionistisk klangflora med omisskännligt nordiska drag. Död den 2 april. Erie Virgin, f. 1876. Generalmajor, chef för flygvapnet 1931—34, då han erhöll avsked på två år för att tillträda en post som politisk och militär rådgivare åt kejsaren av Abessinien. V. gjorde en snabb karriär i generalstaben och blev 1927 inspektör för trängen. Med tvekan mottog han kallelsen till chef för flygvapnet. "Med kraft gick han till sitt verk. Genom sitt öppna och rättframma väsen och sin arbetsamhet mötte han inom sitt nya vapen mycken uppskattning och sympati. Han skapade fasthet och stadga i fredsorganisationen, bl. a. genom kloka reglemen-tariska föreskrifter. Dessa hans insatser voro av bestående värde." (Generallöjtnant Erik Testrup.) Död den 11 maj. Harald Åkerberg, f. 1883. Redaktör, politiker. A. beträdde efter studentexamen tidnings-manuabanan, blev 1912 redaktionssekreterare och året därpå chefredaktör för örebro-Kuriren. Denna post innehade han ännu vid sin död. Han kom tidigt in i kommunalpolitiken och snart nog även i rikspolitiken. Från 1925 tillhörde han sålunda första kammaren, vars andre vice talman han blev 1939. I det socialdemokratiska partiet var han en av förgrundsgestalterna och bl. a. medlem av partistyrelsen. I Örebro stadsfullmäktige var han en lång följd av år ordförande samt ordförande i Örebro läns landsting. Död den 30 augusti. 299