"Truculent"-katastrofen Torsdagen den 12 januari omkring kl. 19 kolliderade i Themsenmynningen den brittiska undervattensbåten Truculent på 1 575 ton med motortankfartyget Di-vina av Stockholm mätande 643 ton. Ubåten, som skar "Divinas" kurs, träffades i bogen av tankfartygets isbrytarstäv och gick omedelbart till botten. 64 man av ubåtens besättning omkom. Av de räddade 11 upptogs åtta av "Divina". Även "Divina" erhöll en del skador men ej svårare än att den behöll sin manöverduglighet och verksamt kunde deltaga i räddningsarbetet. Den eskorterades på morgonen efter kollisionen av en brittisk minsvepare till en ankarplats på floden Medway och lades där under beslag. Detta hävdes dock redan följande eftermiddag. "Divina", rederi AB Diana, Stockholm, var vid olyckstillfället på väg till Ipswich i Suffolk med last av fotogen. Befälhavaren sjökapten Carl Erik Hommer-berg befann sig vid kollisionen i sin hytt och på bryggan stod andre styrmannen och den brittiske lotsen. Sikten var klar och från "Divina" iakttogs ubåten på två sjömils avstånd. Den befann sig på "Divinas" babordssida med kurs snett emot det svenska fartyget. Lotsen och styrmannen tog för givet att ubåten skulle ändra sin kurs för att möta regle-mentsenligt, men då så ej blev fallet och kollisionsrisken blev överhängande beordrade lotsen på "Divina" rodret dikt styrbord. Det var emellertid för sent och någon sekund senare skedde kollisionen. Bland de räddade befann sig "Trucu-lents" chef löjtnant C. P. Bowers. Han ställdes inför krigsrätt i Chatham och uppgav inför denna att han förbryllats av ett extra rött ljus på "Divina". Detta var ett varningsljus, som "Divina" enligt föreskrift av Londons hamnmyndigheter var skyldig föra på grund av sin eldfarliga last. Både han och navigationsofficeren hade fått uppfattningen att "Divina" låg stilla. Först ögonblicket före kollisionen urskilde han dess silhuett genom mörkret och beordrade full back. Kollisionen stod emellertid då ej att undvika. Den 8 februari var krigsrätten färdig med sin dom, enligt vilken löjtnant Bowers befunnits skyldig till att genom försummelse ha riskerat sitt fartyg. Domen blev dock mild — en allvarlig reprimand. Dessförinnan hade brittiska amiralitetet utsänt en redogörelse för kollisionen, vari uttalades, att "Divinas" befälhavare efter katastrofen handlat fullt riktigt. "Truculent" bärgades den 13 mars. Ubåtens skador var emellertid så stora, att den ned-skrotades. Krigsrätten hade sålunda konstaterat att ubåtsbefälhavaren begått tjänstefel, men den hade ej ingått på någon pröv- Den rammade ubåten Truculent pressades vid sammanstötningen upp mot "Divinas" stäv. ning av ansvarigheten för kollisionen, en sak som låg utanför dess befogenhet. Någon rättslig undersökning om denna kom heller aldrig till stånd. Den skulle ha blivit synnerligen tidsödande — man räknade med minst tre år, innan överhuset som högsta instans kunde vara färdigt med sin dom — och skulle ha dragit enorma rättegångskostnader. Såväl brittiska amiralitetet som det svenska rederiet och dess assuradörer var därför angelägna om att undvika en sådan jätteprocess, och därför träffades redan på ett tidigt stadium en överenskommelse mellan parterna i målet, enligt vilken amiralitetet skulle svara för tre fjärdedelar av det slutliga totala skadeståndsbeloppet — det gällde här framför allt skadeståndsanspråken från de omkomnas efterlevande — medan det svenska rederiet skulle stå för en fjärdedel. I enlighet med denna överenskommelse fastställdes det svenska rederiets skadestånd till 7 815 pund. 346