Utrikespolitisk översikt 1950 Av fil. dr K. G. BOLANDER Den fred som i stort sett rått i världen sedan Japans kapitulation bröts vid midsommar, då kommunismen gick till väpnat angrepp i Korea. Vad som började som en militärpromenad utvecklade sig till ett blodigt krig då Förenta nationerna snabbt fördömde angriparen och uppmanade sina medlemmar att skynda till sydkoreanernas hjälp. Denna maning hörsammades framför allt av Förenta staterna, men en lång rad andra nationer bidrog också med flotta, flyg och mark-trupper. När det kommunistiska Kina ingrep i kampen uppstod allvarlig risk för att denna skulle utlösa det tredje världskriget, men fastän striderna fortsatte ännu vid årets slut hade då försök inletts att få till stånd en uppgörelse. 1 övriga delar av världen fortsatte det kalla kriget mellan öst och väst. Koreakriget gav upphov till en gigantisk upprustning i USA, och även i de övriga Atlantpaktsländerna ökade försvarsanslagen samtidigt med att värnpliktstiden förlängdes. General Eisenhower utsågs till Atlantpaktens överbefälhavare. Västmakterna fattade principiellt beslut att Västtyskland skulle bidraga till det gemensamma försvaret, något som framkallade hotfulla protester från ryskt håll, men frågan uppsköts då Sovjet inledde förhandlingar om en konferens mellan de fyra stormakternas utrikesministrar. Franske utrikesministern Sehuman föreslog en västeuropeisk kol- och stålpool, och delegater från Frankrike, Västtyskland, Italien och Benelux sammanträdde i Paris för att utforma planerna. Storbritannien däremot vägrade att delta. I Belgien löstes kungakrisen efter att ha fört landet till randen av inbördeskrig. Vinjettbilden: En amerikansk motoriserad avdelning i Korea passerar en sydkoreansk åldring på flykt med alla sina ägodelar undan de nordkoreanska trupperna. 347