sentant inte var berättigad att sitta i rådet, och inte heller hade den biträtts av samtliga ständiga medlemmar, eftersom Sovjets delegat var frånvarande och Kinas (varmed menades Pekingregeringen) inte tilläts delta. Sovjet hävdade vidare att det var Sydkorea som var angripare och att dess angrepp planerats vid det besök som USA:s försvarsminister Louis Johnson, generalstabschef Omar Bradley och utrikespolitiske expert Jolin Foster Dulles kort förut avlagt i Fjärran östern. Förenta staterna, hävdade Gromyko, har genom väpnad intervention i Koreas inre angelägenheter visat sig vara en fiende till freden. Dess syfte är att förvandla Korea till en koloni och ett militärt språngbräde i Fjärran östern. Trumans order till amerikanska flottan att skydda Formosa betecknade han som en direkt aggression mot Kina och ett klart brott mot Cairo- och Potsdamavtalen, vari fastslogs att Formosa var en del av Kina. Därmed hade de båda huvudmotståndarna, Förenta staterna och Sovjet, definierat de med varandra oförenliga ståndpunkter som skulle komma att sätta sin prägel på den diplomatiska maktkampen under hela återstoden av året. USA sänder även marktrupper titi Korea Amerikanerna visade ingen tvekan att fortsätta på den inslagna vägen. När den först utlovade militära hjälpen till Korea snabbt visade sig otillräcklig bemyndigades general MacArthur redan den 30 juni att låta flyget angripa militära mål i Nordkorea och att sända marktrupper från Japan, och under sommarens lopp följde sedan stora förstärkningar även från hemlandet. Säkerhetsrådet beslöt för sin del den 7 juli att anmoda Förenta staterna att utse en överbefälhavare — det var självklart att valet föll på MacArthur — och att denne skulle få använda FN:s flagga. Denna gång nedlade Egypten, Indien och Jugoslavien sina röster. När det visade sig att kriget skulle bli en långt svårare affär än man kanske från början föreställt sig visade amerikanerna allt tydligare sitt missnöje med att ensamma få bära bördan till lands. Storbritannien sände då två bataljoner från Hongkong och en commandostyrka från hemlandet, och så småningom tillkom kontingenter även från Philippinerna, Puerto Bico och Turkiet samt smärre frivilligförband från bl. a. Belgien, Holland och Frankrike. Sovjet återvänder till säkerhetsrådet I Kreml hade man snart efter Koreakrigets utbrott upptäckt vilket taktiskt misstag bojkotten mot FN innebar; hade en rysk delegat varit närvarande skulle han med sitt veto kunnat hindra säkerhetsrådets beslut om militärt ingripande. När det i augusti blev ryssarnas tur att fungera som ordförande infann sig också Malik på nytt, trots att Chiangs representant alltjämt satt på sin plats. Följden blev att säkerhetsrådets verksamhet helt lamslogs genom ändlösa procedurtvister. Malik lyckades visserligen inte heller nu få Pekingregeringen erkänd som Kinas rätta representant, men han uppnådde dock att västmakterna splittrades — vid voteringen om Kina röstade inte bara Indien och Jugoslavien utan även Norge och Storbritannien med Sovjet. Bådets verksamhet blev något mera normal sedan den brittiske delegaten sir Gladwyn Jebb den 1 sept. övertagit ordförandeklubban, men Sovjets veto hindrade även i fortsättningen alla positiva åtgärder. När generalförsamlingen, som inte hämmas av någon vetorätt, sammanträdde i mitten av september öppnades emellertid nya möjligheter. Det militära läget i Korea hade nu undergått en dramatisk förändring. Under trycket av den kommunistiska anstormningen hade de underlägsna FN-trupperna under sommaren dragit sig tillbaka till ett brohuvud nära Koreas sydspets, men den 15 sept. hade så en stor landstigning företagits vid Inchon, Söuls hamnstad, med resultat att 352