Formellt kallades de "frivilliga", men detta bedrog ingen. Däremot var det oklart om kineserna blott avsåg att skydda de stora kraftverken vid Jalu, av vilka Man-churiets tunga industri är beroende, eller om det var fråga om en militär intervention av mera aggressiv karaktär. I början av november kastade kineserna under en lika plötslig som våldsam motattack tillbaka FN-trupperna 80—100 km men drog sig därpå lika överraskande tillbaka, och ovissheten om deras avsikter bestod sålunda alltjämt. MaeArthur rapporterade den 6 nov. till FN att hans trupper mött en ny fiende och råkat i strid med kinesiska förband, och två dagar senare beslöt säkerhetsrådet att inbjuda Pekingregeringen att låta sig representeras vid diskussionen om denna rapport. Svaret från Peking blev ett klart nej, men däremot accepterades en tidigare inbjudan till diskussionen om kommunisternas anklagelser mot USA för aggression på Formosa, och den 27 nov. gjorde för första gången en kommunistkinesisk delegat, Wu Hsin-chuan, sitt inträde i rådssalen. Samma dag ingick rapport till FN om en ny kinesisk offensiv i Korea. Mac-Arthur hade efter det första bakslaget åter låtit sina trupper rycka norrut, och den 24 nov. gav han order om en sista offensiv i syfte att "göra slut på kriget före jul". Denna gång kom den kinesiska motoffensiven med förödande styrka, sydkoreanerna kastades över ända så att en bred lucka uppstod i fronten, och FN-armén fick slå till brådstörtad reträtt. Halt gjordes inte förrän man åter stod på södra sidan av 38 :e breddgraden. MaeArthur rapporterade den 28 nov. att Kina intervenerat med över 200 000 man och att därmed "ett helt nytt krig hade börjat". Wu förklarade inför FN att USA begått aggression på Formosa och i Korea och att då det amerikanska angreppskriget närmade sig Kinas gränser kunde hans regering inte längre hindra sina medborgare att som frivilliga ansluta sig till det koreanska folkets frihetskamp. Säkerhetsrådets majoritet röstade fölen resolution, som krävde att Kina skulle återkalla sina trupper, men denna föll på Sovjets veto. I denna situation visade sig Indien mycket verksamt för att få till stånd en uppgörelse. På dess initiativ vädjade FN:s 13 asiatiska och arabiska medlemsstater till Kina och Nordkorea att inte övergå 38:e breddgraden, varpå Indien föreslog att FN skulle tillsätta en liten kommitté med uppgift att söka finna en grundval för en vapenvila. Detta förslag godkändes av generalförsamlingen med 52 röster, varpå församlingens president Nasrullah Entezam, Persien, sir Benegal Rau, Indien, och Lester Pearson, Canada, utsågs till medlingskommitténs medlemmar. Men sovjetblocket hade röstat mot förslaget, och den 22 dec. tillkännagav Chou En-lai att kommittén tillsatts på olaglig väg, eftersom Kina inte varit med om beslutet. Som villkor för en vapenvila krävde han att alla "främmande" trupper skulle dras tillbaka från Korea och Formosa och att Kina skulle upptas i FN. Innan dessa villkor uppfyllts var hans regering inte villig att förhandla. Under årets sista dagar ingick så rapporter att kineserna förberedde en stor offensiv över 38 :e breddgraden in i Sydkorea. Achesonresolutionen Amerikanske utrikesministern Acheson framlade den 20 sept. i generalförsamlingen en plan som avsåg att göra det möjligt för FN att ingripa i en konflikt som hotar freden även om säkerhetsrådet lamslagits genom vetot, och den 3 nov. godkändes detta förslag med 50 röster mot sovjetblockets 5 och 3 nedlagda. Förslaget innebar att generalförsamlingen på initiativ av 7 medlemmar av säkerhetsrådet skulle kunna inkallas med 24 timmars varsel. Vidare skulle en fredskommission på 14 medlemmar tillsättas (Sverige invaldes för 1951—52) med uppgift att avge rapport om läget inom områden där den politiska spänningen kunde 354