I februari godkände deputeradekammaren ett redan av senaten antaget förslag om konsultativ folkomröstning i kungafrågan. Oppositionen förklarade sig beredd att ge upp om kungen fick mer än 2/3 av rösterna, medan kungen sade sig vara villig att abdikera om han fick majoriteten emot sig. Utgången blev emellertid närmast oavgjord: rojalisterna fick 57,68 proc. av rösterna i hela landet men var i minoritet i Vallonien och det tvåspråkiga Bryssel. Kung Leopold begärde nu att frågan omedelbart och definitivt skulle avgöras av parlamentet och förklarade sig beredd att böja sig för dess beslut. Ingen enighet kunde emellertid uppnås om förfaringssättet. Katolikerna krävde att kamrarna skulle rösta gemensamt, vilket skulle säkerställa en seger för rojalisterna, eftersom dessas majoritet i senaten var större än antirojalisternas i kammaren. Oppositionen däremot hävdade att kamrarna skulle rösta var för sig. Koalitionsministären Eyskens sprängdes. I ett radiotal den 15 april erbjöd sig Leopold att tillfälligt överlämna sina kungliga prerogativ till sin äldste son, prins Baudouin, men förbehöll sig att senare återta sina rättigheter om han fann detta ligga i landets intresse. Partiledarna enades i princip om att godta detta erbjudande, men striden bröt ut på nytt när socialisterna krävde att kungen skulle stanna i landsflykt. Leopold förklarade att det var under hans kungliga värdighet att acceptera ett sådant villkor. Prins-regenten Charles upplöste då parlamentet och utlyste nya val till den 4 juni. Valen skänkte katolikerna en om än knapp majoritet även i kammaren, och ny regering av katoliker och rojalistiska liberala bildades nu av Duvieusart. Efter häftiga debatter beslöt det nya parlamentet vid gemensam votering att upphäva regentskapslagen av 1945, varpå regeringen inbjöd kungen att återvända. Nu utbröt emellertid en kris, som förde Belgien till randen av inbördeskrig. Socialisterna hade nedlagt sina röster vid voteringen, och då Leopold den 22 juli anlände till Bryssel möttes han av en strejk- och sabotagevåg, som svepte fram över hela Vallonien. Spänningen steg från dag till dag, och ett väldigt arbetartåg hade redan marscherat upp utanför Bryssel då kungen tillkännagav att han var beredd att omedelbart överlämna sina befogenheter till prins Baudouin och att abdikera när denne den 7 sept. 1951 fyllde 21 år. Socialisterna å sin sida uppgav nu sitt motstånd mot att kungen skulle få vistas inom landet. Därmed var krisen avvärjd. Kungens maka, prinsessan de Réthy, kom också tillbaka till Belgien. Sedan parlamentet godkänt en lag om överförande av de kungliga prerogativen till prins Baudouin avlade denne den 14 aug. eden som regent, varpå Pholien bildade en rent katolsk partiregering med starkt flamländskt inslag. Det heliga året Innan Pius XII på julafton under en högtidlig ceremoni murade igen den heliga porten i Peterskyrkan och därmed avslutade det kyrkliga jubelåret 1950 hade tre miljoner pilgrimer från alla världens delar strömmat till Rom —- 20 000 av dem kom till fots. Under året hade åtta nya helgon proklamerats och sju personer heligförklarats. Året bjöd också på andra märkliga nyheter. Den 1 nov. proklamerade påven den nya dogmen om Jungfru Marias lekamliga himmelsfärd. Dessförinnan hade han i en encyklika fördömt teorien att människorna inte härstammar från Adam och Eva. Nunneordnarnas stränga regler modifierades genom en ny konstitution betitlad Sponsa Christi. Dagen före julafton tillkännagav påven att tio års arkeologiska utgrävningar under Peterskyrkan givit till resultat att man påträffat Petri grav rakt under högaltaret. Däremot hade inte med säkerhet kunnat fastställas oin de människoben, som man funnit där, var apostelns. Katolska kyrkan modifierade också i någon mån sin dittillsvarande helt avvisande hållning gentemot det ekumeniska samarbetet. 362