operation syftande till den nordkoreanska arméns förintande var i gång. Den möjliggjordes genom FN:s oinskränkta sjö- och luftherravälde. Söul föll först 26/9 i FN:s händer. Trots att anfallskilarna från 10. armékåren och 8. armén samma dag möttes 50 kilometer söder huvudstaden, varvid ringen troddes vara sluten om cirka 6 nordkoreanska divisioner, blev antalet fångar förvånansvärt litet därför att de helmotoriserade amerikanska förbanden endast kunde operera i anslutning till de stora vägarna. Nordkoreanerna drog sig undan i de vägfattiga bergstrakterna och började ett intensivt gerillakrig. FN:s motoffensiv (3) fortsatte emellertid mot och över 38:e breddgraden, d. v. s. in på nordkoreanskt område, vilket i första hand vållade livlig politisk debatt världen runt. Det nordkoreanska motståndet syntes vara helt brutet och förföljningen (4) vidtog. Nordkoreas huvudstad Pyongyang föll 20/10. Täten av en sydkoreansk division framträngde ända till Chosan vid Jalufloden — gränsen till Manchuriet och Kina. Motståndet hårdnade emellertid ju mer FN-trupperna i övrigt närmade sig kinesiska gränsen. Redan i slutet av juli hade rykten varit i omlopp att kinesiska trupper, tillhörande 4. fältarmén, om 700 000 man under den berömde generalen Lin Piao transporterades från Sydkina till Manchuriet. Nu rapporterades att kinesiska trupper gick över Jalufloden. Bekräftelse härpå kom de sista oktoberdagarna, då en plötslig stöt kastade tillbaka FN-styrkorna i nordvästra Korea ända upp till 100 kilometer. Anfallet upphörde emellertid lika oväntat som det börjat, och de deltagande trupperna drog sig t. o. m. något tillbaka. Kannstöperier-na om kinesernas avsikter rörde sig mest om skyddet av de för Manchuriets tunga industrier livsviktiga kraftverken ocli dammarna kring Jalufloden. FN:s 8. armé i nordvästra Korea började åter försiktigt känna sig för, medan 10. armékåren i nordöst frejdigt ryckte fram ända till gränsen vid Hyesanjin. 24/11 tillkännagav så MaeArthur att den s. k. "hem-till-julen-offensiven" hade börjat i avsikt att definitivt göra FN till herre i hela Korea. Redan två dagar senare kom emellertid den kinesiska interventionen (5) med våldsam kraft. Den träffade i första hand en sydkoreansk armékår på 8. arméns högra flygel nordöst om Pjongjang, rev upp denna och hotade hela armén med kringränning. För att hindra detta tvingades general Walker snabbt gå tillbaka, först i liöjd med Pjongjang och sedan bakom 38 :e breddgraden, ett återtåg på 200 kilometer (6). I mitten på december var 8. armén återsamlad i Sydkorea. En turkisk brigad bidrog verksamt till att armén räddades. Den kinesiska offensiven isolerade fullständigt 10. armékåren i nordöstra Korea. Wonsan föll i ett tidigt skede. Delar av kåren, främst marinsoldater, omringades vid kraftverksdammarna sydväst om Hyesanjin men lyckades slå sig ut med svåra förluster i rykande snöstormar och 30 graders kvla. Kåren återsamlades kring hamnstaden Hungnam, där kineserna hejdades framför en sammanhängande försvarsfront. I skydd av denna samt med understöd av flyg och flottstridskrafter ilastades under två veckor intill juldagen 105 000 soldater, 100 000 antikommunistiska nordkoreaner, 17 500 motorfordon och 350 000 ton materiel på fartyg och transporterades till det gamla Pusanbrohuvudet. Synbarligen hade FN:s krigsledning blivit överraskad av kraften och våldsamheten i den kinesiska offensiven. Underrättelsetjänsten hade ännu en gång klickat. Flygverksamhet var emellertid icke tillåten över Manchuriets område. De västerländska truppernas motorisering, som under kriget medfört många nackdelar men nu bidrog att snabbt lösgöra dem från de fotmarscherande kineserna med deras hästar, oxar och kameler, samt det så gott som fullständiga luft-och sjöherraväldet hade räddat FN-trupperna från en katastrof. De kunde därför stå beredda att ta emot en ny kinesoffensiv, som på nyårsnatten hotade att bryta fram över 38 :e breddgraden. 366