om jordbruksprodukterna träffats av jordbrukets organisationer. Men det som ledde till den socialdemokratiska regeringens fall var dess brist på initiativ inför den vanskliga ekonomiska situationen, dess rådlöshet inför problemen och dess brist på vilja att använda de till buds stående, för folket obehagliga medel, som var nödvändiga för att hindra att de tillfälliga svårigheterna blev permanenta och eventuellt ledde till en katastrofal situation, vars yttersta konsekvenser i detta fall kunde bli statsbankrutt. Prisklämman Prisförskjutningen mellan import- och exportvaror blev under årets lopp mycket stor. Med priserna 1935 som utgångspunkt — 100 — blev indextalet för importvaror i september 352, för exportvaror 291, en differens på 61 till dansk nackdel. Året innan var motsvarande siffror 290 och 308, 18 till Danmarks favör. Medan priserna på exportvaror föll från 308 1949 till 291 1950 steg importvarorna från 290 till 352. Resultatet av denna utveckling blev ett hastigt stigande underskott i handelsbalansen. Särskilt våldsamt kom detta till uttryck i augusti, då underskottet var 184 milj. d. kr. mot 40 milj. året innan. Att döma av det genomsnittliga månadsunderskottet skulle årets underskott bli 1 200—1 400 milj. kr., av vilket belopp Marshallhjälpen skulle täcka 550 milj. Under dessa förhållanden steg danska Nationalbankens nettoskuld till utlandet månad för månad, och bl. a. måste man ta krediten i europeiska betalningsunionen så starkt i anspråk, att man kunde förutse att banken, om inte en ändring inträdde, skulle nå botten i sina kreditreserver och inte ha mera än sin blygsamma guldreserv till skydd mot en regelrätt betalningsinställelse i utrikeshandeln. De nödvändiga medlen Det var denna situation som den soicaldemokratiska regeringen inte kunde bemästra, därför att den, bunden av sin traditionella politiska målsättning: total sysselsättning och låg ränta, inte kunde använda de medel som krävdes för att hindra en djupgående ekonomisk kris, vilken automatiskt skulle medföra vad man minst av allt önskade: stor arbetslöshet och hög ränta. Redan från årets början framfördes från näringslivets organisationer och de borgerliga oppositionspartierna varningar för regeringens passivitet. Det hävdades, att ingrepp genast måste göras för att begränsa importen och stimulera exporten, bl. a. beskärning av den inhemska köpkraften. Det fanns ingen tid att försitta. Varningar från Nationalbanken och diskontohöjning I mars skickade Nationalbanken en varnande skrivelse till finansministern. Banken påpekade att den i lagen om dess drift givits ett självständigt ansvar för upprätthållandet av ett sunt penningväsen, och den förebrådde finansministern att han handlat inflatoriskt genom att övertrassera statens kassakredit i banken med 365 milj. kr. i stället för att skaffa sig behövliga medel genom upptagande av ett statslån. Banken föreslog att ett dylikt på 300 milj. kr. snarast möjligt skulle utbjudas till teckning. Regeringen Hedtoft reagerade inte inför denna varning, enär man hoppades att handelsminister J. O. Krag under de förhandlingar, som under sommarens lopp skulle äga rum i europeiska betalningsunionen i Paris, skulle uppnå en utvidgning av den danska krediten på 800—900 milj. kr. Hoppet om att på detta sätt kunna undgå möjligheten av en betalningsinställelse i utrikeshandeln gick inte i uppfyllelse. Handelsminister Krag vände tomhänt hem, och därmed hade ministären Hedtofts ekonomiska politik brutit samman. 368