presidenten J. K. Paasikivi, väld av riksdagen under de säregna förhållanden som rådde vintern 1946, skulle få sitt mandat förnyat, om han blott kunde övertalas att ställa sig till förfogande. Av de borgerliga partierna var det bara bondeförbundet (agrarpartiet) som vägrade att föra fram Paasikivi som sin man. Dess kandidat var den dåvarande talmannen i riksdagen dr Kekkonen. Socialdemokraterna hade inte i propagandan någon egen kandidat, men det var en allom tämligen bekant sak, att de skulle komma att stödja Paasikivi. Folkdemokraterna (kommunisterna) gick med ett stort uppbåd av krafter in för hr Mauno Pekkala, chef för den regering, som efter julivalen 1948 hade avlösts av K.-A. Fagerholms socialdemokratiska ministär. Presidentvalet i februari För dem, som bar upp Paasikivis kandidatur, ansågs den stora faran ligga i att nationen skulle betrakta det som någonting självklart att han bleve väld och att denna självfallenhet kunde resultera i ett lamare valdeltagande än vanligt. Då siffrorna räknades, fann man dock att folkdemokraterna fått 67 elektorer (en mindre än den finska högern) medan socialdemokraterna besatte 64 platser, agrarpartiet 62 och de borgerliga svenskarna 24; elektorernas antal är 300. Såsom en nyhet kunde man beteckna det, att för första gången sedan år 1925, då systemet med elektorer debuterade, en presidentkandidat själv uppträdde på möten, vädjande till valmännens förtroende. Den som introducerade nyheten var dr Kekkonen. En öppen fråga blev, huru många mandat socialdemokraterna gick miste om genom att navigera med släckta lanternor, d. v. s. genom att icke öppet presentera Paasikivi som sin kandidat. Vid presidentvalet en månad senare, den 15 februari, erhöll den fungerande presidenten Paasikivi 171 röster i första omgången och förklarades enligt regeringsformen som omedelbart väld. Så enkelt och smärtfritt har ett av elektorerna förrättat presidentval sällan gått i Finland. Regeringsskiftet i mars Den politiska traditionen i Finland bjuder att den regering, som sitter vid ett presidentskifte, skall ställa sina platser till den nyvalde statschefens förfogande. Hr Paasikivis formella tillträde till hans andra mandatperiod ägde rum, också enligt regeringsformen, den 1 mars och samtidigt inlämnade ministären Fagerholm sin avskedsansökan. Det fanns då socialdemokratiska politiker, främst den avgående statsministern, som ansåg att den naturligaste lösningen av regeringsfrågan skulle ligga i en koalition, samlad kring en stomme av socialdemokrater och bondeförbundare. Vad det var som gjorde, att denna samling icke blev av, har hittills icke blivit klart utrett. Den 17 mars meddelades det emellertid i radion, att riksdagens talman, dr Kekkonen, bildat en regering med ett dominerande inslag av politiker inom sitt eget parti med bistånd av tre män tillhörande svenska folkpartiet och två medlemmar av finska framstegspartiet. Mätta med finländska mått var dessa underhandlingar inte särdeles långvariga, men resultatet torde i stället ha inneburit en överraskning av samma slag som den då hr Fagerholm den 29 juli 1948, också han riksdagens talman den gången, presenterade sin rena socialdemokratiska ministär. Den första lönehöjningen Innan regeringsskiftet ägt rum, hade riksdagen dock fått en påminnelse om en sak, som skulle komma att trycka sin prägel på relationerna mellan regeringen och riksdagen, mellan parterna på arbetsmarknaden samt mellan tjänstemännen och statsmaktens representanter. Den 5 januari 1950 beslöt nämligen den av hr Fagerholm ledda regeringen godkänna en höjning av tidlönerna med 7,5 382