— Nu små gossar ska ni inte vara rädda för farbror Sköld. Han är inte alls så farlig bara man lyder honom och gör som han vill. (Teckning av Nils Melander.) kammaren, att det fanns skäl till anmärkning mot utrikesminister Unden enligt § 57 RO. Anmälan stod i samband med förordnandet av herr Lundberg. När konstitutionsutskottet i slutet av april avgav sitt dechargebetänkande, avvisade utskottet anmärkningen mot utrikesministern. Första kammaren hade i maj en debatt i ärendet, under vilken utrikesministern gick i svaromål och förklarade anmärkningsyrkandet vara orimligt. Herr Lundqvist vidhöll dock sin mening. Ett par dagar senare förekom en liknande debatt i andra kammaren. Den 4 mars utnämndes e. o. undervisningsrådet fröken Hildur Nygren till statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet efter Josef Weijne, som hade avlidit den 8 mars efter att ha beklätt ecklesiastikministerposten sedan 1946. Fröken Nygren avgick dock redan med september månads utgång i samband med den då företagna ombildningen av regeringen till en koalitionsministär. Vid månadsskiftet juli—augusti meddelades, att statsrådet Nils Quensel önskade avgå. Han hade varit konsultativt statsråd 1936—40 och därefter utan avbrott sedan 1943. De senare åren hade han dessutom handlagt kyrkoärendena. Statsminister Erlander omtalade vid den nämnda tidpunkten, att Quensel redan ett år tidigare hos honom anmält, att han ville lämna regeringen. Emellertid ansågs det lämpligt, att Quensel nu skulle kvar-stanna i regeringen till dess årets kyrkomöte hade avslutats i mitten av oktober. Så skedde också. Herr Quensel återgick till sin post som president i kammarrätten, efter att den 6 oktober ha beviljats avsked som statsråd. Hans efterträdare i regeringen blev justitierådet Ingvar Lindell, som avlade statsrådseden den 1 november. När detta utbyte skedde, hade regeringen Erlander skiftat karaktär och tagit gestalt av en tvåpartiministär. Socialdemokraterna hade ingått regerings-koalition med bondeförbundet. Tecken till att en sådan förändring var påtänkt saknades icke under de månader, som närmast föregick avgörandet. Statsminister Erlander framhöll i ett anförande inför LO, att den kortsiktiga politiken borde läggas om till en mera långsiktig, baserad på långtidsprogrammet, och att detta krävde en riksdagsmajoritet, som var beredd att taga ansvar och säga nej till populära förslag, som icke kunde genomföras, om man ville giva den ekonomiska politiken en mera långsiktig inriktning. Han underströk vid samma tillfälle den hittillsvarande socialdemokratiska majoritetens knapphet. Riksdagsman David Hall (s) framförde tanken på ett förnyat samarbete mellan socialdemokraterna och bondeförbundet för att, om det visade sig vara behövligt, stärka regeringsunderlaget efter 1952 års andra- 73