bytet, som stundom kretsade kring regeringsombildningens förhistoria. Herr Ohlin förklarade, att konjunkturvinsterna hade givit skogsägarna stora vinster till nackdel för de breda lagren och frågade, varför regeringen icke lade fram material, som ordentligt belyste förändringen i inkomstfördelningen. Statsministern svarade, att regeringen icke hade försummat något, då det hade gällt att undersöka det problem, som herr Ohlin hade ställt upp. I andra kammaren krävde remissdebatten fortsättning följande dag, då herr Ohlin ytterligare utlade sin önskan om utredning av skogsvinsterna, medan däremot statsministern icke kunde finna, att detta krav hade något begripligt syfte. Några dagar därefter framlade regeringen en proposition, enligt vilken idkare av skogsbruk skulle sätta in en del av inkomstökningen från skogen på ett spärrat konto i riksbanken, ett s. k. investeringskonto för skog, avsett att undandraga en del av ökningen från omedelbar disposition. Den 9 november gjorde LO:s representantskap ett uttalande, enligt vilket LO av statsmakterna väntade en intensifiering i strävandena att begränsa exportnäringarnas och skogsägarnas höga vinster samt effektivt draga in en så stor del av dessa konjunkturvinster, att de kunde utnyttjas till att hålla levnadskostnaderna nere. Förhandlingar skulle inledas om ett garantiavtal i anslutning till levnads-kostnadsindex. Följande dag yttrade inrikesminister Hedlund i ett tal, att generella åtgärder, som riktar sig mot alla, som får någon mera betydande del av överkonjunkturens vinster, vore förtjänta att diskuteras. Statsminister Erlander uttalade den 11 november sin tillfredsställelse med LO:s yttrande. Om de av LO anförda synpunkterna beaktades, sade han, torde en fast grund kunna läggas för fortsatta strävanden att föra en politik, som förenar full sysselsättning med en stabil prisnivå. Enligt statsministerns mening var det en stor fördel, att vinstproblemet bedömdes på likartat sätt även inom borgerliga kretsar. Strax därefter meddelade finansminister Sköld, att en proposition om allmän konjunktur vinstskatt möjligen var att vänta till våren. I ett tal i Stockholm den 15 november förklarade han, att vid den tidpunkt, då förslagen om investeringsav-gift, räntereglering och investeringskonto för skog slutligt avfattades, ansåg regeringen, att dessa förslag skulle räcka, men att det nog bleve nödvändigt att också tillgripa konjunkturvinstskatt. Sakkunniga tillkallades kort tid därefter för en skyndsam utredning, som den 21 december resulterade i ett förslag om konjunkturskatt, vilken skulle avse inkomsterna under beskattningsåret 1951 och alltså bli retroaktiv. Möjligheten för tillämpning även på 1952 års inkomster skulle hållas öppen. Skatten skulle utgå efter 40 procent och ha till föremål inkomst av rörelse och skogsbruk. Statsminister Erlander varslade i ett tal i Jönköping den 18 november om exportavgifter för hela exportindustrien, för den händelse prisförhållandena skulle bli bestående. Han sade sig hoppas på fortsatt enighet med folkpartiet om skärpt beskattning och menade, att detta parti nu hade tillägnat sig ”socialdemokraternas grundsyn”. Högerledaren herr Hjalmarson höll den 22 november ett föredrag i Skara och yttrade därvid med hänsyftning på den senaste tidens radikala tonfall i uttalanden och motioner från folkpartiet, däribland krav på nya skatter och stora subventioner: ”Samstämmighet i grundsynen råder numera mellan regeringen och folkpartisterna, och dessa välkomnas i det rödgröna ar-betsblocket. Borde de inte rent av inbjudas att taga plats vid regeringsbordet? Nya subventioner kan endast försvaras, i den mån de täcker jordbrukets tillfälliga skördeskador samt användes till bostadsbyggen, i avvaktan på att framtidens bostadspolitik slutgiltigt utformas. Det är icke försvarligt att, som folkpartiet gör, uppmana svenska folket att i form av subventioner taga ut stora förskott på 1952 års exportinkomster, när fackkunskapen räknar med sjunkande priser på våra främsta exportartiklar. Det vore att förbereda 1953 års engångsinflation”. 80