Frikyrkokrönika 1951 Av socialsekreterare EINAR RIMMERFORS O Ar 1951 gick också inom den svenska frikyrkorörelsen i religionsfrihetsdebat-tens tecken. Till den nya religionsfrihetslagen, antagen av riksdagen, gjorde Frikyrkliga samarbetskommittén och missionsstyrelserna i de däri representerade samfunden ett gemensamt uttalande, vari man klargjorde reformens innebörd och belyste skälen för och emot ett utträde. Starkt underströks att avgörandet ligger i den enskilde frikyrkomedlemmens hand, icke i samfundets eller församlingens. Uttalandet avsåg endast att vara vägledande. Samarbetskommittén hävdade också att olika ställningstaganden till utträdesfrågan icke skulle få inverka störande på församlingsgemenskapen. Uttalandet konstaterade, att religionsfrihetslagen av 1951 ställer såväl Svenska kyrkan som frikyrkosamfunden i ett nytt läge, även om man samtidigt ger uttryck för sin principiella uppfattning, att fullständig religionsfrihet fordrar kyrkans skiljande från staten. Frikyrkomedlemmars utträde ur Svenska kyrkan beror icke på ringaktning för dess gärning i vårt folk, hette det vidare. Utträdet är endast en konsekvens av den frikyrkliga åskådningen. Enligt denna åskådning är den kristna församlingen en gemenskap av på Kristus troende. Även om Svenska kyrkan i den nu antagna lagen betecknas som ett trossamfund, kan de frikyrkliga samfunden icke anse den vara en sådan kristen gemenskap som i Nya testamentet avses med församling. 1 uttalandet ifrågasattes också lämpligheten av att samtidigt tillhöra både Svenska kyrkan och en frikyrklig församling, särskilt när man tar i beaktande att Svenska kyrkan har en läroåskådning och en hållning i församlingsfrågan, som på ett avgörande sätt avviker från den uppfattning som ligger till grund för den frikyrkliga församlingssynen. Dessutom påpekades att den svenska kyrkan alltjämt på ett sådant sätt är beroende av staten, att kravet på den kristna församlingens frihet i andliga ting icke är tillgodosett. Samarbetskommittén ansåg, att de frikyrkligas utträde skulle skapa bättre utgångspunkter för ekumeniskt samarbete. Vad beträffar farhågorna för minskat inflytande på samhällslivet påpekades i uttalandet att medborgarnas politiska och sociala insatser numera sker genom andra organ än de kyrkliga. Även frågan om kristendomsundervisningen i skolan avgöres av regering och riksdag, oberoende av Svenska kyrkan. Även Fria kristliga studentföreningen gjorde vid sitt höstsammanträde ett uttalande rörande utträde ur statskyrkan. Däri hette det bl. a. att det ”från frikyrkliga utgångspunkter icke är möjligt att dela den församlingssyn som Svenska kyrkan företräder liksom icke heller att acceptera statskyrkoidén. Styrelsen vill därför framhålla det naturliga i att de frikyrkliga församlingarnas medlemmar utträder. Ur alla principiella synpunkter torde det vara orimligt för en kristen att på en gång vara medlem i två kyrkosamfund med skild församlingssyn”. Även här betonades att utträdet icke innebär någon ringaktning för Svenska kyrkans betydelsefulla gärning och att frikyrkomedlemmarnas utträde bör kunna medverka till större klarhet i de ekumeniska relationerna. Tendensen inom de olika samfunden i fråga om utträde var vid årsskiftet icke möjlig att avläsa. Allt tydde dock på att endast en minoritet skulle komma att använda sig av möjligheten att omedelbart utträda ur kyrkan. Däremot skulle reformen med säkerhet komma att inleda en mera kontinuerlig utveckling på lång sikt mot en konsekvent uppdelning mellan kyrka och frikyrka, sannolikt åtföljd 100