Sveriges yngre prästers förbunds verkställande utskott. Från vänster kyrkoherde Gottfrid Nordlund, Gällivare, förbundsordföranden teol. dr Ove Hassler, Linköping, kyrkoadjunkten Gunnar Forkman, Malmö, och förbundssekreteraren kyrkoadjunkten David Svenungsson, Stockholm. Quensel framlagt, kunde ibland variera på kyrkligt håll, men den utomordentliga nytta han gjort kyrkan på många sätt, inte minst genom sina utnämningar, betonades av alla redliga. Kampen mellan kristendom och sekulariserad livssyn fördes på många fronter under året. Den s. k. Hedeniusdebatten nådde en viss avslutning genom professorns nya bok ”Att välja livsåskådning”, som visade, att han i denna sak ingenting lärt och ingenting glömt. I juni månad kulminerade den sedan länge pågående diskussionen om kyrkans konfirmation och konfirmandundervisning med en artikelserie i Dagens Nyheter, där det talades om ”humbugslöften”, ”våldsamt suggererande ritual” och ”starkt tvång”. Samtidigt arbetades på teologiskt håli med undersökningar om konfirmationens innebörd och utgestaltning. —■ Efter flera misslyckade försök att bilda ett förbund av gudlösa konstituerades Förbundet för religionsfrihet med syfte att vara en plattform för de religionsfria. Ordf, blev skriftställare Ture Nerman, och bland ledamöterna märktes rektor Stellan Arvidson, professorerna K. Marc-Wogau, V. Svanberg och A. Wedberg, lasaretts-läkare B. Söderling, som på sin tid anmälde Giertz’ ”Grunden” för medicinalstyrelsen, samt författarna Vilhelm Moberg och Gurli Hertzman-Ericsson. På kyrkligt håll menade man ibland att rätta sättet att möta sekulariseringen vore att uppmjuka kyrkans former och budskap. I Adolf Fredriks församling i Stockholm förvandlades sålunda de lagstadgade passionspredikningarna till ”kyrkkvällar för personlig förnyelse och besinning”, som samlade mycket folk. I reklamen utlovades, att ”två yngre präster talar vid varje tillfälle, och det ges plats för mycket sång”. Men på de flesta håll syntes en ny förståelse för det ordinarie kyrkolivet vara i stigande, och man menade, att också en livaktig, uppsökande kyrka kunde uträtta mest genom sina beprövade arbetsformer. 99