Annus medicus 1951 Av docent EBBE NYMAN I Svenska föreningen för invärtesmedicin var det ordförandebyte. Professor Erik Ask-Upmark, t. h., avgick och efterträddes av professor Gustav Nylin. O Arets medicinska facit präglades i viss mån av försöken att smälta och nyttiggöra de viktiga iakttagelserna på hormonområdet. Särskilt gällde detta hypofyspreparatet ACTH och binjurehormonet cortison. Den utveckling, som under året ägde rum inom dessa gebit, underströk kraftigt tesen om vetenskapliga sanningars relativitet. Den tidigare entusiasmen, förstorad och underhållen av en outtröttlig publicitet, gav i fackkretsar vika för en betydligt mera kritisk och mindre förväntansfull syn. Medlen i fråga var under året i flitigt bruk världen runt, och i tusentals publikationer avhandlades deras verkningssätt och praktiskmedicinska användning. Även i vårt land började under 1951 ACTH-preparat att framställas i större skala; också i Danmark och Norge öka des produktionen. Materialet hämtades från skilda håll i djurriket; både svin, nötboskap och valar fick släppa till sina hypofyser. Prisläget var dock fortfarande mycket högt. I samband med ett ökat användande började dock snart svårigheter och besvikelser att hopas. Det visade sig inte bara svårt att välja riktiga användningsområden och att begränsa vissa komplikationer, ett än större problem erbjöd avbrytandet av behandlingen och därmed sammanhängande medicinska och psykologiska svårigheter. Det inte sällan bryska återuppträdandet av de plågsamma sjukdomssymtomen vid ledgångsreumatism, astma, vissa hudsjukdomar m. m. ingav betänkligheter. Med hänsyn till hormonpreparatens verkningsmekanism var detta ganska naturligt: den sjukliga processen störes ej i sina grundvalar, endast vissa, för patienten särskilt svåra, symtom hejdas under behandlingen för att efter densamma stundom återkomma med förnyad styrka. Både vid astma och vid ledgångsreumatism vållade dessa fakta betydande olägenheter. Sålunda försökte man i USA att med mycket långvarig cortisonbehandling påverka fall av kronisk ledgångsreumatism, men blott för att finna, att sjukdomssymtomen återkom i mer än 80 procent av fallen efter behandlingens upphörande. Med hänsyn till sådana erfarenheter kunde man med skäl fråga sig om denna behandling verkligen var berättigad vid kroniska sjukdomar av denna typ. Naturligtvis var bilden icke enbart mörk; vissa akuta situationer erbjöd utmärkta betingelser för hormonbehandlingen, som stundom kunde vara direkt livräddan 103