Klarabergsgatan. Den med Sveavägens förlängning parallella Sergelgatan skulle bli ett affärsstråk med huvudsaklig gångtrafik. Innan denna plan fastställdes hade staden förvärvat kvarteret Beridarebanan av staten för ett pris av 13 milj. * Jämsides med tunnelbanebygget pågick arbetena för järnvägens nya sträckning mellan Söder och Norr. I det sammanhanget gjordes de största ingreppen i Stockholms historiska och naturliga topografi. Riddarholmens redan förut tillplattade bergsida mot Gamla stan sargades ytterligare av sprängskott, som ibland gick oroväckande nära Riddarholmskyrkans kor. Socialstyrelsens hus med sina anor från Resare-Bengt (Oxenstierna) hängde tidvis i luften. Men efter hand stadgades väggarna till tunneln och man började ana hur trakten skulle kunna ta sig ut, när klipporna hade förvandlats till för planering tillgängliga betongtak. Tunneln för den nya järnvägsleden under Söder färdigsprängdes under året och arbetet med järnvägsbron forcerades. Dess fullbordande var en förutsättning för att den gamla bron skulle kunna överlåtas åt tunnelbanetrafiken. Ett märkligt möte ägde rum den 31 augusti under Södra latins källare, då den sista bergväggen föll mellan de båda arbetslagen. Ett av de tekniska knep som måste användas vid tunnelbygget var upphäng-ningen av ett bostadshus på järnbalkar, medan sprängningarna pågick. När arbetet var klart bildade tunneltaket en ny husgrund. De största rivningarna företogs i kvarteret närmast Mälaren mellan Sockerbruksgränd, Brännkyrkagatan och Pustegränd. Där förlorade storstadens lösdrivare en del möjligheter till nattlogi, men nivelleringen medförde inga kulturhistoriska förluster, även om man efteråt kunde falla i funderingar över de arkader av källarvalv, som nu såg dagens ljus för första gången efter sin tillblivelse. En del inredningsdetaljer i de gamla husen togs till vara av Stadsmuseet. * Sitt finaste fynd gjorde emellertid Stadsmuseet inte i centrum utan i Vällingby, där man spårade upp ett samhälle från vikingatiden. Den gamla boplatsen låg nedanför en bergknalle mot Bergslagsvägen. Experten på Stockholmstraktens fornhistoria doktor Hans Hansson kunde bl. a. identifiera en omfångsrik byggnad, över tjugo meter lång, som efter allt att döma varit matsal, sängkammare och vardagsrum för en stor familj. Leran som tätat timmerväggarna visade spår av förbränning. Där fanns rester av allehanda måltider, främst fisk, men där fanns också pärlor från vikingabrudarnas handarbeten kring härden. Man hade fäst stora förhoppningar vid den så kallade Kungshögen, men den gav föga åt forskningen med sitt halvkristna innehåll. Däremot anträffade man en brons-åldersgrav, och detta var ett välkommet fynd i den på sådana minnen fattiga orten. * Stockholm förlorade sommaren 1951 en kär gammal vän. I en ålder av 103 år såldes ångbåten Mälaren till Göteborg med nedskrotning som närmaste utsikt. I det alltjämt prydligt vita skrovet, som i mitten av förra århundradet gick av stapeln i Norrköping, dolde sig en lång rad minnesvärda namn. Under olika ägare hette båten Fenix, Göteborg, Hans Brask, Hjo, Köping, Västmanland och Arboga III. Enligt registren var Mälaren världens äldsta ångbåt. Bland dess öden och äventyr kan nämnas en prejning vid sekelskiftet av ångaren Prins Carl, där mång-mördaren Nordlund nyss hade färgat durken röd med besättningens blod. Ungefär samtidigt med att den sekelgamla ångaren lämnade sina farvatten för alltid uppenbarade sig en skärgårdsbåt av modern lättmetall vid Blasieholms-kajen. Det var Vaxholmsbolagets nybyggda ”Gillöga” med plats för 220 passagerare, en droppe i havet skulle man kunna säga med tanke på de 12 000 som brukar 138