Teateråret 1951 Av URBAN STENSTRÖM Två av årets föreställningar innebar sådana nyerövringar att de måste sätta spår i teaterhistorien. Den ena var Alf Sjöbergs regitekniskt fenomenala framförande på Dramatens lilla scen av C. J. L. Almquists aldrig givna ”Amorina”, som också blev Ragnar Josephsons sista ord som teaterns chef, innan han vid halvårsskiftet efterträddes av Karl Ragnar Gierow. Den andra föreställningen var Bengt Ekerots uppsättning på Göteborgs stadsteaters stora scen av Bert Brechts ”Den kaukasiska kritcirkeln”, där den speciellt brechtska, utåtriktade spelstilen för första gången tillämpades i Sverige. Mer än tidigare dominerade Dramaten och Göteborgs stadsteater över landets övriga teatrar. Dramaten lyste med genialiska soloinsatser — särskilt Anders Henrikson hade ett fruktbart år. Göteborg excellerade i gengäld i helgjutet ensemblespel. Den ena teatern stod under året inte tillbaka för den andra. Dramaten gjorde ett par grepp i den ståtliga, klassiska repertoaren, och i båda fallen var syftet att röja undan ståten och föra dramerna mänskligt nära publiken. I Olof Molanders avsiktligt glanslösa iscensättning av Sofokles ”Kung Oidipus” blev kungen i Lars Hansons ädelt behärskade gestaltning framför allt en olycklig medmänniska. Samma strävan mot intimitet fanns i Alf Sjöbergs framförande av August Strindbergs ”Mäster Olof”, som gavs i den fullständiga prosaversionen med en anmärkningsvärt ung ensemble på lilla scenen. Med dessa föreställningar fullföljdes Molanders linje från ”Medea” och ”Antigone” och Sjöbergs linje från ”Brand”. En annan av sina specialiteter, de analyserande neurosstu-dierna, odlade teatern genom att ge H. C. Bränners ”Syskon” i regi av Sjöberg och Per E. Rundquists ”Kalla mig Ismael” i regi av Mimi Pollak. Från, tjugoåringarnas ”Mäster Olof” på Dramaten: Per Oscarson och Jarl Kulle. 155