Anita Björk i Anouilhs ”Dans under stjärnorna” och Anders Henrikson som betjänten i dramatiseringen av Dostojevskijs ”Bröderna Karamasov”, båda på Dramaten. Mot detta kunde Göteborgs stadsteater under Stig Torsslows ledning ställa upp tre så fulländade ting som Knut Ströms förhäxande iscensättning av August Strindbergs ”Oväder”, Ekerots utsökta presentation av Garcia Lorcas ”Fröken Rosita eller Blommornas språk” och Helge Wahlgrens mönsterföreställning av Jean Anouilhs nya ”Colombe”, som sedan blev årets slagnummer. Landets övriga teaterchefer hade svårare att hävda sig konstnärligt men hade å andra sidan i flera fall större svårigheter att kämpa med, t. ex. egen oerfarenhet på nya poster som ledare för oerfarna eller nybildade ensembler. Lars-Levi Læstadius på Malmö stadsteater lyckades knappast hävda teaterns forna nivå, sedan Gösta Folke hade lämnat honom efter ett par hedrande uppsättningar av Strindbergs ”Till Damaskus I” och Lope de Vegas ”Järnvattnet i Madrid”. Själv fick Folke som teaterchef inte in någon riktig fullträff under sin första säsong på Uppsala stadsteater, landets femte, som kom i gång på höstkanten. John Zacharias kunde inte förhindra att Hälsingborgs stadsteater föll tillbaka från sin tidigare rangställning som påpasslig presentationsteater. Johan Falck på Stadsteatern Norrköping—Linköping kunde med sin oslipade ensemble bara bjuda på en enda spelmässigt fullgod föreställning, Jean Genets ”Jungfruleken” i Karin Kavlis regi. Lorens Marmstedt på Intima teatern i Stockholm anklagades för att ha lagt beslag på några av landets bästa skådespelare utan att ge dem värdiga uppgifter men bragte i någon mån kritiken till tystnad genom att ta upp en tidig pjäs av favoriten Anouilh, ”Resande utan bagage”. Också Per-Axel 156