personlig succé som Cyrano de Bergerac i en för övrigt föga märklig filmupplaga av Rostands heroiska versdrama. Negerproblemet var uppe till behandling i ytterligare ett par filmer, bäst i Faulkners ”Inkräktare i stoftet”, kongenialt återberättad i regi av Clarence Brown. Ingen av dessa filmer beskärdes dock någon publik framgång. Sådan tillföll i stället den virtuosa men ganska teatermässiga komedien ”Allt om Eva”, en elak och initierad kvinnoskildring i Broadwaymiljö, kvick och utomordentligt välspelad, det från sceniska framföranden välbekanta lustspelet ”Född i går” med en för oss ny briljant comedienne, Judy Holliday, i huvudrollen och Cecil B. de Milles grand-gala-spektakel i biblisk infattning, ”Simson och Delila”. Den betydligt mera stilfullt och stillsamt hållna ”David och Batseba” med Gregory Peck som markant judakonung gick i stället miste om folkets gunst. Danmark presenterade ett slagkraftigt skådespel med social inriktning, belysande alkoholistproblemet, i ”Café Paradiset”, där främst Ib Schönberg gjorde en beundransvärd prestation som oförbätterlig drinkare. Från Schweiz kom ”Fyra i en jeep”, där författare och regissör, Leopold Lindtberg, ännu en gång förde toleransens och humanismens talan i en äventyrlig men saklig berättelse från våra dagars fyrmaktsockuperade Wien. En glädjande och ovanligt långvarig framgång fick den tyska filmen ”Tro”, som ärligt, frasfritt och smakfullt tog upp religiösa frågor, belysta i en fängslande intrig och övertygande mänskliga konflikter. Österrike bidrog traditionsenligt med filmer, där tonvikten låg på det musikaliska. Två biografier över Mozart och Beethoven, ”Den gudarna älska” och ”Tonernas värld”, vände sig framgångsrikt till de kultiverade musikälskarna, och ”Matteuspassionen” lyckades ge en utomordentligt fin bildillustration med endast ett montage av konstverk, anknutna till Kristi lidandes historia. Willi Forst återkom med en tjusande och överdådig valsfilm, ”Flickorna i Wien”, där han själv som komponisten Ziehrer, en samtida till Johann Strauss, stod i handlingens centrum. Årets bästa franska film var Julien Duviviers rapsodiska "Under Paris himmel”, där regissören med oförlikneligt artisteri vävde samman en handfull människoöden från gryning till midnatt. Filmen förenade drama och vardags-komedi, tårar och skratt, skräck och romantik i en betagande syntes, samtidigt som den utsökt fotograferade bakgrunden blev en lovsång till staden vid Seine. René Clairs glittrande och fantastiska saga på Faustmotivet, ”Djävulens bländ-verk”, Christian-Jaques eleganta och artistiska episodfilm ”Hittegods”, Yves Allé-grets mörkt stämningsrika och stilsäkra ”Minnenas strand” och den smittande komedien om ett ungt äkta par, ”Edvard och Caroline”, var andra fina inslag i den franska repertoaren, där nyinspelningen av Romains satiriska 20-talskomedi ”Knock” skall ihågkommas för Louis Jouvets skull, den fascinerande aktören som på hösten avled på sin teater i Paris. Engelsk film var som vanligt rikt och väl representerad på svenska biodukar under året. Den mest omtalade, opera- och balettfilmen "Hoffmanns äventyr", uppskattades visserligen för sina markanta artistiska förtjänster i regi, dans och dekor, för att ej tala om den tekniska uppfinningsrikedomen och briljansen, men föll likväl på sin förkonstling och tyngd. Föredömliga i olika arter var i stället den överdådiga skälmkomedien "Jag stal en miljon”, Terrence Rattigans skådespel "Skuggan av en man” med Michael Redgraves ypperliga framställning av huvudrollen, en misslyckad internatskolelärare, den fina och välspelade "Trio”, byggd på Maugham-noveller, och den älskvärt underhållande dansoperetten ”Härligt förälskad”. Italien fick liksom Sverige ett Grand Prix i Cannes, för Vittorio de Sicas underfulla, varmhjärtade och med strålande fantasi skapade ”Miraklet i Milano”. Ett satiriskt skälmeri och en människokärlekens höga visa framlekt med hjälp av 174