Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmen. Av Ellen Liliedahl - Den utländska repertoaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
personlig succé som Cyrano de Bergerac i en för övrigt föga märklig filmupplaga
av Rostands heroiska versdrama. Negerproblemet var uppe till behandling i
ytterligare ett par filmer, bäst i Faulkners ”Inkräktare i stoftet”, kongenialt
återberättad i regi av Clarence Brown. Ingen av dessa filmer beskärdes dock någon
publik framgång. Sådan tillföll i stället den virtuosa men ganska teatermässiga
komedien ”Allt om Eva”, en elak och initierad kvinnoskildring i Broadwaymiljö,
kvick och utomordentligt välspelad, det från sceniska framföranden välbekanta
lustspelet ”Född i går” med en för oss ny briljant comedienne, Judy Holliday, i
huvudrollen och Cecil B. de Milles grand-gala-spektakel i biblisk infattning,
”Simson och Delila”. Den betydligt mera stilfullt och stillsamt hållna ”David och
Batseba” med Gregory Peck som markant judakonung gick i stället miste om
folkets gunst.
Danmark presenterade ett slagkraftigt skådespel med social inriktning,
belysande alkoholistproblemet, i ”Café Paradiset”, där främst Ib Schönberg gjorde
en beundransvärd prestation som oförbätterlig drinkare. Från Schweiz kom
”Fyra i en jeep”, där författare och regissör, Leopold Lindtberg, ännu en gång
förde toleransens och humanismens talan i en äventyrlig men saklig berättelse
från våra dagars fyrmaktsockuperade Wien. En glädjande och ovanligt
långvarig framgång fick den tyska filmen ”Tro”, som ärligt, frasfritt och
smakfullt tog upp religiösa frågor, belysta i en fängslande intrig och övertygande
mänskliga konflikter. Österrike bidrog traditionsenligt med filmer, där
tonvikten låg på det musikaliska. Två biografier över Mozart och Beethoven, ”Den
gudarna älska” och ”Tonernas värld”, vände sig framgångsrikt till de kultiverade
musikälskarna, och ”Matteuspassionen” lyckades ge en utomordentligt fin
bildillustration med endast ett montage av konstverk, anknutna till Kristi lidandes
historia. Willi Forst återkom med en tjusande och överdådig valsfilm, ”Flickorna
i Wien”, där han själv som komponisten Ziehrer, en samtida till Johann Strauss,
stod i handlingens centrum.
Årets bästa franska film var Julien Duviviers rapsodiska "Under Paris
himmel”, där regissören med oförlikneligt artisteri vävde samman en handfull
människoöden från gryning till midnatt. Filmen förenade drama och
vardags-komedi, tårar och skratt, skräck och romantik i en betagande syntes, samtidigt
som den utsökt fotograferade bakgrunden blev en lovsång till staden vid Seine.
René Clairs glittrande och fantastiska saga på Faustmotivet, ”Djävulens
bländ-verk”, Christian-Jaques eleganta och artistiska episodfilm ”Hittegods”, Yves
Allé-grets mörkt stämningsrika och stilsäkra ”Minnenas strand” och den smittande
komedien om ett ungt äkta par, ”Edvard och Caroline”, var andra fina inslag i
den franska repertoaren, där nyinspelningen av Romains satiriska 20-talskomedi
”Knock” skall ihågkommas för Louis Jouvets skull, den fascinerande aktören
som på hösten avled på sin teater i Paris.
Engelsk film var som vanligt rikt och väl representerad på svenska
biodukar under året. Den mest omtalade, opera- och balettfilmen "Hoffmanns
äventyr", uppskattades visserligen för sina markanta artistiska förtjänster i regi, dans
och dekor, för att ej tala om den tekniska uppfinningsrikedomen och briljansen,
men föll likväl på sin förkonstling och tyngd. Föredömliga i olika arter var i
stället den överdådiga skälmkomedien "Jag stal en miljon”, Terrence Rattigans
skådespel "Skuggan av en man” med Michael Redgraves ypperliga framställning av
huvudrollen, en misslyckad internatskolelärare, den fina och välspelade "Trio”,
byggd på Maugham-noveller, och den älskvärt underhållande dansoperetten
”Härligt förälskad”.
Italien fick liksom Sverige ett Grand Prix i Cannes, för Vittorio de Sicas
underfulla, varmhjärtade och med strålande fantasi skapade ”Miraklet i Milano”.
Ett satiriskt skälmeri och en människokärlekens höga visa framlekt med hjälp av
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>