Hawker P 1061, beställt i stora serier ”direkt från ritbordet” och betecknat som ”världens snabbaste jaktplan”. Kalmar. Ett hastighetsrekord på den nyligen introducerade flygningen på triangelbana noterades 16 juli av Billy Nilsson, som med utgångspunkt från Ålleberg presterade en medelfart på 52,4 km/t. En känd svensk segelflygare, fil. kand. Karl-Erik Övgård, omkom i december under segelflygning i närheten av Bishop i Californien. Övgård, som hade speciellt intresserat sig för utforskningen av vindförhållandena på mycket höga höjder, blev själv ett offer för dessa, på 12 000 meters höjd hade Övgård, vars kropp senare återfanns bland spillrorna av segelflygplanet och kunde obduceras, dött av syrebrist, varefter planet med sin döde förare stigit vidare till omkring 15 000 m samt där tydligen brutits sönder. Den första sammanslutningen av flygmäklare, International Aircraft Brokers’ Association (IABA), bildades den 20 april i Paris av tjugofem mäklare från åtta europeiska län der. Svensk representant i interimsstyrelsen blev hr Gösta Blidberg, Göteborg. Två viktiga flygiska problem togs under året upp till debatt genom artiklar i Sv. D., nämligen de för flygsäkerheten väsentliga, nyupptäckta s. k. jet-strömmarna på höga höjder, orkanbanden med vindhastigheter av upp till 500 km/t. samt de ”bakåtvända flygfåtöljerna” och deras betydelse för passagerarna vid kraschlandningar. Bl. a. framkom det intressanta faktum att vid en olycka i februari, då ett transportplan med ett 20-tal engelska flygkadetter gjorde en buklandning i närheten av Bromma, den ende omkomne satt på en framåtvänd stol i cockpiten och att dödsorsaken närmast var att han slitits sönder invändigt av ”säkerhetsbältet”. Piloten, som naturligtvis också satt framåtvänd, hade klarat sig emedan axelbanden hade tagit upp de starka decelerationskrafterna. Passagerarna i transport-* planet, som alla satt med ryggen i färdriktningen, hade i stort sett undgått skador. ”Sakta farten — vänta på själen” var mottot för ett föredrag vid en stor vetenskaplig kongress i Edinburgh i augusti, där mr Ritchie Calder berörde vådorna av att plötsligt kastas från en kontinent till en annan utan att resenären hade någon tid till omställning av ”sig själv”. Han hade personligen, avslöjade han, en stark känsla av att han efter en flygning från London till New York, som bara tog ett par tiotal timmar, fick gå i New York och ”vänta på sin själ” innan han på allvar kunde uträtta något uppdrag. En schweizisk professor vid namn Jung påpekade att detta var ett högst allvarligt problem. —■ Själv tar jag aldrig emot folk som kommit med flyg, förrän de vistats en vecka på platsen efter framkomsten, deklarerade schweizaren. 194