I ÅRETS MARGINAL Professorerna Ingemar Hedenius och Hans Pettersson. Strid mellan filosofer En professorsstrid, som väckte icke ringa uppmärksamhet, utkämpades inför öppen ridå under förra hälften av året. Meningsutbytet, som rörde sig om två av de sökande till den lediga filosofiprofessuren vid Göteborgs högskola, var av sådan häftighet, att Svenska Dagbladet ansåg sig kunna konstatera, att bataljen ”även i den formidabla kavalkaden av svenska professorsstrider torde hävda sig som en av de mera hårdhänta”. De två sökande det gällde var docenterna Sven Edvard Rodhe (Lund) och Ivar Segelberg (Uppsala), av vilka den förstnämnde av två av de sakkunniga (professorerna Konrad Marc-Wogau i Uppsala och Jørgen Jørgensen i Köpenhamn) förklarats icke kompetent medan däremot Segelberg placerats i första förslagsrummet. Den tredje sakkunnige, professor Gunnar Aspelin i Lund, själv tidigare innehavare av den omstridda professuren, satte Rodhe i första och Segelberg i andra förslagsrummet. Av ledamöterna i högskolans lärarråd förklarades Segelberg kompetent av elva och inkompetent av två, medan Rodhe kompetensförklajrades av samtliga. Men S. sattes i första förslagsrummet av åtta under det att R. för sin första placering fick fem röster. Nu ingrep i striden professorn i praktisk filosofi i Uppsala Ingemar Hedenius med en artikel i Dagens Nyheter (3/3), där han under rubriken ”En svärfars ansträngningar” riktade de mest grava anmärkningar mot professorn i oceanografi vid Göteborgs högskola Hans Pettersson, vilken han beskyllde för en planmässig, ovederhäftig kampanj mot Segelberg alltifrån dennes disputation vid högskolan 1945 till nu i professorskonkurrensen, där P. ingripit med en skrivelse till lärarrådet i vilken han upprepade sin kritik från 1945. Förklaringen till denna kampanj trodde Hedenius sig ha kommit på spåren: Pettersson var svärfar till Rodhe! Högskolans rektor professor Axel Boèthius framhöll i detta sammanhang att P. icke närvarit vid och deltagit i förhandlingar och beslut angående tillsättandet av professuren. Hans inlaga till lärarrådet utgjorde ett bemötande av den kritik som sakkunnigen professor Marc-Wogau riktat mot betygsättningen av Segelbergs doktorsavhandling. Striden var emellertid inte avslutad härmed. Kulmen nåddes den 12 mars då Göteborgs högskolas styrelse med fem röster mot fyra beslöt utse Segelberg till professor vid högskolan. Mot detta beslut reserverade sig styrelsens ordförande f. landshövding Malte Jacobsson, som därefter anhöll hos regeringen om befrielse från ordförandeuppdraget. Landshövding Jacobsson — innehavare av professuren 1920 —34 — ansåg Segelberg endast med tvekan kompetent för en professur i teoretisk filosofi och helt inkompetent i praktisk filosofi. Han yrkade på att Rodhe måtte utses till innehavare av professuren. Den 11 maj fastställde K. M :t högskolans beslut att utse Segelberg till professor i filosofi. Kvinnliga präster Införandet av kvinnliga präster i kyrkan är oförenligt med nytestamentlig åskådning, hävdade den nytestamentliga exegetikens målsmän i Uppsala och Lund i ett uttalande. Med anledning härav mottog Sv. D. följande inlägg: Hr redaktöri I dagens tidning publiceras ett uttalande av de svenska professorerna och nästan alla docenterna i nytestamentlig exegetik, vilka efter ”noggrann forskning” kort och gott slagit fast hur det förhåller sig med frågan om kvinnliga präster. En enkel lekman, i vars vetenskap man inte har tillgång till sådana pontifikala förklaringar och därför ofta förlorar tid på att tänka själv, måste uttrycka sin glädje över att sanningen snart — och kanske på alla områden — kan frigöras från de alltid förvirrande sakskälens och diskussionernas belastning och grundas på fullmakt och konstitutorial. Han vill också uttrycka sin glädje över att praktiskt taget hela lärarkåren i ett stort ämne har som en man inriktat sin forskning på en och samma specialfråga och genom en sällsam tillfällighet har kommit till ett och samma resultat och har fått forskningens grundlighet reser-vationslöst erkänd av den högsta i Sverige befintliga instansen, nämligen av sig själva. Den besparing av statsmedel som kan ske då sådana metoder mera allmänt slår igenom i universitetslivet kan icke annat än hälsas med den största glädje. Om de småningom leda till en besparing av utrymmesbehovet i de svenska kyrkolokalerna, så blir det ju så mycket billigare. Uppsala den 9 november 1951. Karl-Gustaf Hildebrand. Preceptor vid Uppsala universitet 210