I ÅRETS MARGINAL Författarna Artur Lundkvist och Eyvind Johnson. Professor Torsten Gihl och f. landshövding Hjalmar Hammarskjöld. Tredje ståndpunkten En livlig debatt uppstod på försommaren kring den s. k. tredje ståndpunkten, vars anhängare var att söka främst bland kommunistiskt anstuckna kulturradikaler. Tredje ståndpunkten innebar, påstods det, neutralitet i den storpolitiska motsättningen mellan väst och öst — man ville ej försvära sig åt vare sig USA eller Sovjet. Den mest uppmärksammade förespråkaren för denna åsiktsriktning var författaren Artur Lundkvist, som hade en framträdande plattform för sin förkunnelse i det socialdemokratiska regeringsorganet Morgon-Tidningen. Andra tredjeståndpunktstagare var författarna Karl Vennberg och Stig Carlson. Svenska Dagbladet tog i flera ledare upp problemet till granskning och underströk kraftigt tredje ståndpunktens utpräglat defaitistiska karaktär och hur den direkt tjänade den stalinistiska propagandan. En av de nämnda författarnas kolleger Eyvind Johnson ställde i sitt vårtal till Uppsala studenter ståndpunktsta-gandet i obarmhärtig belysning. De intellektuella, som inte tar klar ställning, kallar sig oftast fredsvänner, sade hr Johnson bl. a. ”De kritiserar starkt USA och Storbritannien. De talar om negerlynchningarna — med rätta — men sällan eller aldrig om de östliga koncentrationslägren och folkdomstolarnas avrättningsverksamhet. De vänder sig mot Atlantpakten, som de anser hota Ryssland, men inte mot de starka östliga och asiatiska allianser som möjligen kan hota Europa och USA. De yttrar sig med nästan kinesiska ord om Koreakriget och talar med nästan ryska uttryck om den fascistiska angloamerikanska reaktionen och den dollarköpta demokratin som i sitt enorma profitbegär har överfallit och ödelägger Nordkorea. De talar om hur välordnat, lyckligt och fredskärt allt är i Sovjetunionen, som de ibland besökt som hedrade gäster, ibland bara beundrat på avstånd. De deltar i och yttrar sig frimodigt på så kallade fredskongresser, skriver på Stockholms- Utrikespolitik 1914—19 I det stora samlingsverket Den svenska utrikespolitikens historia, som möjliggjordes genom en gåva 1944 till dåvarande utrikesministern Christian Günther (se Sv. D. Å. XXVIII sid. 193), utkom i början av november fjärde delen — men den första i serien — författad av professorn i internationell rätt vid Stockholms högskola Torsten Gihl och omfattande tiden 1914—1919. Arbetet väckte stor uppmärksamhet genom författarens påfallande skarpa vidräkning med den neutralitetspolitik som av dåvarande statsministern Hjalmar Hammarskjöld och utrikesministern K. A. Wallenberg hade förts under första världskrigets första år och som enligt professor Gihls mening hade haft till följd ett onödigt skärpt försörjnings-läge. I en anmälan i Sv. D. uttalade fil. dr Ivar Anderson som sin åsikt, att professor Gihls arbete borde ha utgivits som en självständig del utanför samlingsverkets ram. ”Detta hade bättre överensstämt med författarens syfte och handläggning av ämnet”, skrev dr Anderson. ”Ingen bestrider hans rått att fälla sina omdömen och framföra sin kritik. Han gör det med både polemisk skicklighet och obestridd kunnighet, men skärvan i ögat har förlett honom till en skev bedömning, som förtager hans bok karaktären av saklig och rättvis redogörelse för vår utrikespolitik under de kritiska åren 1914—1919. Man vill gärna hoppas och tro, att de följande delarna av verket skola få en stilistiskt lika lysande utformning men samtidigt ett vetenskapligt fastare och mera objektivt grepp på uppgiften.” * En av socialdemokraternas förtroendemän i Göteborg måste lämna partiet med anledning av att han mottagit Vasaorden. appeller och talar om hur den amerikanska — aldrig den ryska — atombomben hotar att förgöra kvinnor och barn ... De tar inte ställning, de är neutrala fredsvänner.” 211