Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Märkligare dödsfall i utlandet - Marskalk Mannerheims död och begravning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Märkliga dödsfall i utlandet 1951
Marskalk Mannerheims död
och begravning
Marskalken av Finland friherre
Gustaf Mannerheim avled nära
midnatt lördagen den 27 januari på
kantonsjukhuset i Lausanne 84 år gammal.
Döden följde på en hjärtkollaps som svit
efter en magoperation tre dagar
tidigare. Professor Nanna Svartz, som hade
skött marskalken under hans tidigare
sjukvistelser i Stockholm, kom till
sjukbädden någon timme före dödsfallet.
Gustaf Mannerheim var född på Willnäs
herrgård i Egentliga Finland men framlevde
sin ungdom och mannaålder utanför
hemlandet. Vid mycket unga år började han en hård
fostran i dåvarande finska kadettkåren i
Fred-rikshamn och utnämndes 1889 till officer vid
ett av Rysslands främsta rangregementen.
Kejsarinnans chevaliergarde. Som ryttmästare och
chef för mönsterskvadronen vid den berömda
ridskolan i S:t Petersburg förvärvade han sig
inom armén anseende som framstående
kavallerist. Han deltog med utmärkelse i
ryskjapanska kriget 1904—1905 och befordrades på
slagfältet till överste. Några år senare
genomförde han en synnerligen krävande
militärpo-litisk-arkeologisk studieresa till häst genom
Turkestan till Peking och utnämndes 1911 vid
44 års ålder till generalmajor. Vid första
världskrigets utbrott 1914 var han chef för en
gardeskavalleribrigad i Warszawa, kämpade
sedan i tre år på östfronten men lämnade Ryssland, då revolutionen utbröt där på hösten 1917, och
återvände till Finland.
I hemlandet väntade honom så gott som omedelbart en stor uppgift: att leda det
antikom-munistiska Finlands kamp mot den röda flodvåg som vällde in över landet i anslutning till
den ryska revolutionen. Han blev överbefälhavare för vita armén i Finlands frihetskrig, och
den 16 maj 1918 var värvet fullbordat och han kunde i spetsen för sin segrande armé hålla
sitt högtidliga intåg i Helsingfors. ”Patriae Liberator” — fäderneslandets befriare — var den
lika sanna som stolta inskriften på den medalj, som efter frihetskriget präglades över
Mannerheim. Men sammanhållningen på den vita sidan blev ej långvarig. Segrarens lön blev
avskedet — visserligen begärt av honom själv men framtvingat från tysk sida med understöd av
äktfinska intrigörer. Mannerheim slog sig som privatman ned i Stockholm. Länge dröjde det
dock ej, innan det unga självständiga Finland åter behövde hans tjänster och han åtog sig
det svåra uppdraget att föra sitt lands talan inför den segrande ententen. Han kunde härvidlag
utverka att man såväl i London som i Paris lovade att erkänna Finlands självständighet och
dessutom hjälp i landets hårt ansträngda försörjningsläge genom en betydande skeppning av
spannmål från USA. Samtidigt valdes han till Finlands riksföreståndare. Vid presidentvalet
i juli 1919 föll han emellertid igenom och stod sedan i över ett decennium utanför Finlands
offentliga liv. På 1930-talet skedde emellertid ett omslag. Mannerheim kallades till ordförande i
försvarsrådet och förlänades 1933 fältmarskalkstaven. Samtidigt ökades hans politiska
inflytande.
När vinterkriget mot Ryssland bröt ut den 30 november 1939 erbjöds Mannerheim överbefälet,
vilket han antog efter mycken tvekan. Under den tunga tiden efter Moskvafreden kvarstod han på
sin post och blev följaktligen, när det nya kriget kom i juni 1941, på nytt den finska arméns
ledare. Vid krigets olyckliga slut i augusti 1944 blev det hans lott att åter träda fram i statens
263
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>