Märkliga dödsfall i utlandet 1951 Marskalk Mannerheims död och begravning Marskalken av Finland friherre Gustaf Mannerheim avled nära midnatt lördagen den 27 januari på kantonsjukhuset i Lausanne 84 år gammal. Döden följde på en hjärtkollaps som svit efter en magoperation tre dagar tidigare. Professor Nanna Svartz, som hade skött marskalken under hans tidigare sjukvistelser i Stockholm, kom till sjukbädden någon timme före dödsfallet. Gustaf Mannerheim var född på Willnäs herrgård i Egentliga Finland men framlevde sin ungdom och mannaålder utanför hemlandet. Vid mycket unga år började han en hård fostran i dåvarande finska kadettkåren i Fred-rikshamn och utnämndes 1889 till officer vid ett av Rysslands främsta rangregementen. Kejsarinnans chevaliergarde. Som ryttmästare och chef för mönsterskvadronen vid den berömda ridskolan i S:t Petersburg förvärvade han sig inom armén anseende som framstående kavallerist. Han deltog med utmärkelse i ryskjapanska kriget 1904—1905 och befordrades på slagfältet till överste. Några år senare genomförde han en synnerligen krävande militärpo-litisk-arkeologisk studieresa till häst genom Turkestan till Peking och utnämndes 1911 vid 44 års ålder till generalmajor. Vid första världskrigets utbrott 1914 var han chef för en gardeskavalleribrigad i Warszawa, kämpade sedan i tre år på östfronten men lämnade Ryssland, då revolutionen utbröt där på hösten 1917, och återvände till Finland. I hemlandet väntade honom så gott som omedelbart en stor uppgift: att leda det antikom-munistiska Finlands kamp mot den röda flodvåg som vällde in över landet i anslutning till den ryska revolutionen. Han blev överbefälhavare för vita armén i Finlands frihetskrig, och den 16 maj 1918 var värvet fullbordat och han kunde i spetsen för sin segrande armé hålla sitt högtidliga intåg i Helsingfors. ”Patriae Liberator” — fäderneslandets befriare — var den lika sanna som stolta inskriften på den medalj, som efter frihetskriget präglades över Mannerheim. Men sammanhållningen på den vita sidan blev ej långvarig. Segrarens lön blev avskedet — visserligen begärt av honom själv men framtvingat från tysk sida med understöd av äktfinska intrigörer. Mannerheim slog sig som privatman ned i Stockholm. Länge dröjde det dock ej, innan det unga självständiga Finland åter behövde hans tjänster och han åtog sig det svåra uppdraget att föra sitt lands talan inför den segrande ententen. Han kunde härvidlag utverka att man såväl i London som i Paris lovade att erkänna Finlands självständighet och dessutom hjälp i landets hårt ansträngda försörjningsläge genom en betydande skeppning av spannmål från USA. Samtidigt valdes han till Finlands riksföreståndare. Vid presidentvalet i juli 1919 föll han emellertid igenom och stod sedan i över ett decennium utanför Finlands offentliga liv. På 1930-talet skedde emellertid ett omslag. Mannerheim kallades till ordförande i försvarsrådet och förlänades 1933 fältmarskalkstaven. Samtidigt ökades hans politiska inflytande. När vinterkriget mot Ryssland bröt ut den 30 november 1939 erbjöds Mannerheim överbefälet, vilket han antog efter mycken tvekan. Under den tunga tiden efter Moskvafreden kvarstod han på sin post och blev följaktligen, när det nya kriget kom i juni 1941, på nytt den finska arméns ledare. Vid krigets olyckliga slut i augusti 1944 blev det hans lott att åter träda fram i statens 263