Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Märkligare dödsfall i utlandet - Marskalk Mannerheims död och begravning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spets för att rädda vad räddas kunde. Han hade dessförinnan — på sin 75-årsdag — fått sin
fältniarskalksvärdighet förändrad till marskalk av Finland. Till sin medhjälpare som statsminister
kallade han sedan Paasikivi, vilken som fredens och samförståndets förfäktare under krigsåren
hade bästa förutsättningen’att genomföra anpassningen till det nya maktläget. Mannerheims
hälsotillstånd hade emellertid försämrats av de starka påfrestningarna, och i mars 1946 anhöll han om
befrielse från presidentskapet och drog sig sedan tillbaka från det offentliga livet.
”En av de största och mest lysande gestalterna har lämnat oss. Det är icke möjligt och ej
heller nödvändigt att nu återkalla i minnet, vad Gustaf Mannerheim gjort för sitt fosterland.
Finlands folk känner till det och vet det.” Så föll president Paasikivis ord i det minnesanförande
han söndagen den 28 januari höll i finska radion. ”Han var en krigare, prövad på många
slagfält, men han var även en statsman, skickad för fredens värv, och han har både som krigare
och statsman utfört gärningar, som gripit djupt in i fosterlandets öden. Hans namn är för
evärdlig tid inristat i det självständiga Finlands historia.”
Marskalkens stoft förs till hemlandet
På eftermiddagen den 31 januari anlände kistan med marskalk Mannerheims stoft med ett
finskt flygplan till Bulltofta flygfält, där det mottogs med militära hedersbetygelser. Åtta svenska
kaptener bar kistan ut ur flygplanet och placerade den på en katafalk i en av flygplatsens
hangarer, där den kvarstod under natten med två kaptener som hedersvakt. På morgonen den
1 februari fördes kistan under liknande hedersbetygelser åter ombord på flygplanet, som
fortsatte till Helsingfors. I samma ögonblick planet tog mark på Malms flygplats vid Helsingfors
sänktes alla flaggor i staden på halv stång. Vid finska territorialgränsen hade flygplanet
dessförinnan mötts av en jagareskort. På flygplatsen mötte representanter för statsmakten och
militären. Marskalkens stoft fördes till Storkyrkan, där ekkistan från Schweiz utbyttes mot en
snidad kista av masurbjörk, utförd av finska hantverkare. Under två dagar stod den döde
marskalken på lit de parade i kyrkan med militär hedersvakt.
Konung Gustaf Adolfs krans var den första officiella blomsterhyllningen vid marskalkens bår,
nedlagd av Sveriges minister i Helsingfors Otto Johansson. Efter honom kom danske ministern
jméd kung Frederiks krans och schweiziska sändebudet, som uppvaktade å sitt förbundsråds
vägnar. Statsrådet Mossberg nedlade senare en krans från svenska regeringen. Det väckte en viss
förstämning såväl i Finland som i Norge att Norges konung och regering saknades i
blomsterhyllningen. Svenska försvarsmaktens krans överbringades av arméchefen general Ehrensvärd,
Krigsvetenskapsakademiens av general Peyron och major Winge och en krans från Förbundet
svenska finlandsfrivilliga av kapten Hård af Segerstad och överkonstapel Colliander.
Statsbegravning under stor anslutning
Marskalk Mannerheims begravning, ordnad av finska staten, ägde rum söndagen den 4 februari
under oerhörd tillslutning. Finlands ärkebiskop Lehtonen var av sjukdom förhindrad att officiera
och jordfästningen förrättades därför av Finlands ende svenske biskop, stiftschefen i Borgå
Max von Bonsdorff, den äldste av landets biskopar. Han assisterades av biskopen i Tammerfors
E. Gulin och fältbiskop J. Björklund. Ende talare vid jordfästningsakten var i övrigt den näst
presidenten högste i rang, riksdagens talman K.-A. Fagerholm. Han underströk det
försonings-verk Mannerheim utfört efter frihetskriget. Han blev, yttrade tal., en samlande gestalt över
partier och klasser. Hans fredsgärning kan väl mätas med hans bedrifter i krig; det var blott och
bart genom hans orubbliga auktoritet landet kunde ledas ut ur kriget utan inre stridigheter. Han
har blivit den centrala gestalten i det självständiga Finlands historia; han har aldrig påtvingat
folket sina tjänster men alltid ställt sig till förfogande, när han behövdes. Han lämnar ett
dyrbart arv att vårda och förkovra: fosterlandets frihet och självständighet.
Efter jordfästningsakten bars marskalkens kista ut ur kyrkan av åtta generaler och placerades
på den väntande kanonlavetten, dragen av sex svarta hästar. Den långa processionen, i vilken
bl. a. deltog en mängd militära formationer och omkring 5 000 reservofficerare, satte sig i gång
ut till krigskyrkogården på Sandudd, där marskalkens sista vilorum retts vid sidan av hans
3 000 stupade krigskamrater. Den 3,7 km långa vägen från Storkyrkan till kyrkogården var
kantad av mångdubbla led bakom militär och andra som bildade häck. De sista stegen till
graven bars marskalken av åtta Mannerheimsriddare, generaler, officerare, underofficerare och
meniga. När kistan sänktes i graven dånade 19 kanonskott från luftvärnsbatteriet på Sandudd
och från Sveaborg.
I sitt testamente hade marskalk Mannerheim förordnat att av hans förmögenhet skulle bildas
en stiftelse för understöd åt unga män, främst officerare, för att ge dem tillfälle att skaffa
sig sådan utbildning som är nyttig för landet. Hans villa i Brunnsparken i Helsingfors med
lösöre och samlingar av främst asiatisk och österländsk konst blev enligt överenskommelse
med marskalkens båda döttrar ett Mannerheimmuseum.
Under de sista åren av sin levnad var marskalk Mannerheim sysselsatt med att skriva sina
memoarer och hade just hunnit slutföra detta arbete, när döden kom. Delar av dessa
publicerades senare under året i Svenska Dagbladet.
264
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
