spets för att rädda vad räddas kunde. Han hade dessförinnan — på sin 75-årsdag — fått sin fältniarskalksvärdighet förändrad till marskalk av Finland. Till sin medhjälpare som statsminister kallade han sedan Paasikivi, vilken som fredens och samförståndets förfäktare under krigsåren hade bästa förutsättningen'att genomföra anpassningen till det nya maktläget. Mannerheims hälsotillstånd hade emellertid försämrats av de starka påfrestningarna, och i mars 1946 anhöll han om befrielse från presidentskapet och drog sig sedan tillbaka från det offentliga livet. ”En av de största och mest lysande gestalterna har lämnat oss. Det är icke möjligt och ej heller nödvändigt att nu återkalla i minnet, vad Gustaf Mannerheim gjort för sitt fosterland. Finlands folk känner till det och vet det.” Så föll president Paasikivis ord i det minnesanförande han söndagen den 28 januari höll i finska radion. ”Han var en krigare, prövad på många slagfält, men han var även en statsman, skickad för fredens värv, och han har både som krigare och statsman utfört gärningar, som gripit djupt in i fosterlandets öden. Hans namn är för evärdlig tid inristat i det självständiga Finlands historia.” Marskalkens stoft förs till hemlandet På eftermiddagen den 31 januari anlände kistan med marskalk Mannerheims stoft med ett finskt flygplan till Bulltofta flygfält, där det mottogs med militära hedersbetygelser. Åtta svenska kaptener bar kistan ut ur flygplanet och placerade den på en katafalk i en av flygplatsens hangarer, där den kvarstod under natten med två kaptener som hedersvakt. På morgonen den 1 februari fördes kistan under liknande hedersbetygelser åter ombord på flygplanet, som fortsatte till Helsingfors. I samma ögonblick planet tog mark på Malms flygplats vid Helsingfors sänktes alla flaggor i staden på halv stång. Vid finska territorialgränsen hade flygplanet dessförinnan mötts av en jagareskort. På flygplatsen mötte representanter för statsmakten och militären. Marskalkens stoft fördes till Storkyrkan, där ekkistan från Schweiz utbyttes mot en snidad kista av masurbjörk, utförd av finska hantverkare. Under två dagar stod den döde marskalken på lit de parade i kyrkan med militär hedersvakt. Konung Gustaf Adolfs krans var den första officiella blomsterhyllningen vid marskalkens bår, nedlagd av Sveriges minister i Helsingfors Otto Johansson. Efter honom kom danske ministern jméd kung Frederiks krans och schweiziska sändebudet, som uppvaktade å sitt förbundsråds vägnar. Statsrådet Mossberg nedlade senare en krans från svenska regeringen. Det väckte en viss förstämning såväl i Finland som i Norge att Norges konung och regering saknades i blomsterhyllningen. Svenska försvarsmaktens krans överbringades av arméchefen general Ehrensvärd, Krigsvetenskapsakademiens av general Peyron och major Winge och en krans från Förbundet svenska finlandsfrivilliga av kapten Hård af Segerstad och överkonstapel Colliander. Statsbegravning under stor anslutning Marskalk Mannerheims begravning, ordnad av finska staten, ägde rum söndagen den 4 februari under oerhörd tillslutning. Finlands ärkebiskop Lehtonen var av sjukdom förhindrad att officiera och jordfästningen förrättades därför av Finlands ende svenske biskop, stiftschefen i Borgå Max von Bonsdorff, den äldste av landets biskopar. Han assisterades av biskopen i Tammerfors E. Gulin och fältbiskop J. Björklund. Ende talare vid jordfästningsakten var i övrigt den näst presidenten högste i rang, riksdagens talman K.-A. Fagerholm. Han underströk det försonings-verk Mannerheim utfört efter frihetskriget. Han blev, yttrade tal., en samlande gestalt över partier och klasser. Hans fredsgärning kan väl mätas med hans bedrifter i krig; det var blott och bart genom hans orubbliga auktoritet landet kunde ledas ut ur kriget utan inre stridigheter. Han har blivit den centrala gestalten i det självständiga Finlands historia; han har aldrig påtvingat folket sina tjänster men alltid ställt sig till förfogande, när han behövdes. Han lämnar ett dyrbart arv att vårda och förkovra: fosterlandets frihet och självständighet. Efter jordfästningsakten bars marskalkens kista ut ur kyrkan av åtta generaler och placerades på den väntande kanonlavetten, dragen av sex svarta hästar. Den långa processionen, i vilken bl. a. deltog en mängd militära formationer och omkring 5 000 reservofficerare, satte sig i gång ut till krigskyrkogården på Sandudd, där marskalkens sista vilorum retts vid sidan av hans 3 000 stupade krigskamrater. Den 3,7 km långa vägen från Storkyrkan till kyrkogården var kantad av mångdubbla led bakom militär och andra som bildade häck. De sista stegen till graven bars marskalken av åtta Mannerheimsriddare, generaler, officerare, underofficerare och meniga. När kistan sänktes i graven dånade 19 kanonskott från luftvärnsbatteriet på Sandudd och från Sveaborg. I sitt testamente hade marskalk Mannerheim förordnat att av hans förmögenhet skulle bildas en stiftelse för understöd åt unga män, främst officerare, för att ge dem tillfälle att skaffa sig sådan utbildning som är nyttig för landet. Hans villa i Brunnsparken i Helsingfors med lösöre och samlingar av främst asiatisk och österländsk konst blev enligt överenskommelse med marskalkens båda döttrar ett Mannerheimmuseum. Under de sista åren av sin levnad var marskalk Mannerheim sysselsatt med att skriva sina memoarer och hade just hunnit slutföra detta arbete, när döden kom. Delar av dessa publicerades senare under året i Svenska Dagbladet. 264