ningar på Grönland och gjorde där enastående fynd av medeltida dräkter och byggnads-lämningar. Vidare friläde han härlägret Trelleborg nära födelsestaden Slagelse på Själland. Ett par somrar deltog han även i undersökningen av de svensk-danska krigargravarna vid Korsbetningen utanför Visby. "Från 1938 var han chef för Nationalmuseum i Köpenhamn. Anton Philips, holländsk industriman (*1874 —17/10). Ph. var ledaren för och den egentlige skaparen av det världsomspännande Phi-lipsföretaget. Han kom 1895 till Eindhoven för att biträda sin broder med försäljningen från den lilla glödlampsfabrik denne och fadern startat några år tidigare. Vid hans bortgång var företaget en världskoncern med fabriker i 26 länder och 90 000 anställda. Selim Palmgren, finländsk tonsättare (*1878 —1!3/12). Han studerade musik i Helsingfors, Berlin, Weimar och Italien och gjorde sig mest känd genom sina smärre kompositioner. Av hans större verk kan nämnas operan ”Daniel Hjort”, fem pianokonserter och flera orkestersviter. Han var lärare i piano vid Helsingfors konservatorium och var för övrigt verksam som dirigent och pianist samt som musikkritiker i ”Hufvudstadsbladet”. Henrik Ramsay, finländsk politiker och sjö-fartsman (*1886—125/7). R. blev fil. dr 1909 och innehade en del industriella chefsposter, innan han 1918 blev chef för finska utrikesministeriets handelspolitiska avdelning. 1919 blev han biträdande direktör i Finska ång-fartygsaktiebolaget och 1920 dess verkställande direktör. Han var folkförsörjningsminister 1941—1943 och utrikesminister 1943—1944. Entusiastisk seglare var han 1918—1925 och 1927—1930 ordförande i Finlands seglarför-bund och var 1941—1946 ordförande i Skandinaviska seglarförbundet. Han avled i Visby träffad av hjärtslag. AU Razmara, persisk premierminister, general (*1900—mördad 7/3). Han nedsköts utanför moskén Maschede Soltaneh i Teherans centrum av en medlem av den fanatiska muhammedanska organisationen Fadayian. R. hade under sin nio månader långa tid som regeringschef ofta angripits av sina politiska motståndare för sitt försök att föra ett nytt olje-avtal med Storbritannien i hamn och måste till följd av motståndet låta denna plan falla. Mordet betraktades på brittisk-amerikanskt håll med all rätt som en mycket oroande faktor. (Se vidare Utrikespolitisk översikt.) Sigmund Romberg, ungersk-amerikansk operettkompositör (*1887—tlO/11). Han var född i Ungern och fick sin musikutbildning i Wien. Är 1909 kom han till New York och var en tid verksam där som orkesterledare. Sitt internationella genombrott som operettkompositör fick han 1924 med ”Studentprinsen” och framgången fullföljdes senare med världssucceerna ”ökensången” och ”Nymånen”. Adam Sapieha, kardinal, polsk ärkebiskop (*1867—123/7). S. tillhörde en gammal polsk släkt med furstlig värdighet, blev 1911 ro mersk-katolsk biskop och tjänstgjorde 1905— 1911 som kammarherre hos påven Pius X. Han blev 1925 ärkebiskop i Krakow och 1946 kardinal. Under många år var han en förgrundsgestalt inom den katolska kyrkan i Östeuropa. Från 1939 var han de facto Polens högste andlige ledare. Under den tyska ockupationen intog han en mycket rakryggad hållning mot den tyske generalguvernören Frank. Arthur Schnabel, österrikisk pianist och kompositör (*1882—t i Schweiz 15/8). S. var professor i pianospelning vid Berlins musikakademi 1926—1931, verkade som pianist, lärare och kompositör och utgav verk av Brahms och Mozart samt alla Beethovens pianokompositioner. Han utgav även talrika egna kompositioner. Arnold Schönberg, österrikisk kompositör och musikteoretiker (*1874—t i Californien 14/7). Han var verksam som lärare i Berlin, Wien och Amsterdam, men efter Hitlers ”An-schluss” emigrerade han, som till börden var jude, till USA och blev amerikansk medborgare 1941. Han var atonalismens och tolvtons-musikens skapare. Fram till 1949 var han knuten till Californiauniversitetet som lärare. Fritz Thyssen, f. d. tysk storindustriell ledare (*1873—t8/l i Buenos Aires). Han tillhörde en av de stora industrisläkterna i Ruhr-området, där hans fader August Thyssen skapade en av Tysklands största koncerner, vilken på 1920-talet uppgick i Vereinigte Stahlwerke. Fritz Thyssen blev 1926 chef för detta jätteföretag och samtidigt en av den frambrytande nazismens främsta finansiärer. Senare drog han sig dock undan förbindelserna med nazismen, och vid andra världskrigets utbrott protesterade han öppet och flydde till Rivieran. Här togs han av tyskarna 1940 och sattes i koncentrationsläger varifrån han befriades vid krigets slut. Han ställdes då inför domstol som krigsförbrytare och dömdes 1948 att mista 15 procent av sin förmögenhet i Tyskland men frigavs och emigrerade till Argentina. Arthur Vandenberg, amerikansk politiker (*1884—|18/4). V. gjorde via journalistiken en märklig politisk karriär, valdes 1929 till senator för Michigan och tillhörde sedan senaten 23 år i följd samt blev till sist ordförande i det mäktiga utrikesutskottet. Han var avgjord motståndare till Roosevelts ”nya giv” och ogillade på sin tid bildandet av Nationernas förbund. Utpräglad isolationist fram till andra världskriget gjorde han då en uppmärksammad helomvändning, deklarerad i ett tal i senaten i januari 1945. Som republikanska partiets utrikespolitiske ledare lämnade han senare en avgörande hjälp vid genomförandet av bl. a. Marshallhjälpen och Atlantpakten. Sergej Voronov, rysk-fr^nsk fysiolog (*1866 —tl/9 i Lausanne). Han var född i Ryssland, studerade till läkare i Paris och gjorde sig känd som en skicklig kirurg. Han nådde internationell berömmelse genom sina experiment att åstadkomma föryngring genom transplanta-tion av könskörtlar från apor till människor. 270