behövde dryftas med Ryssland, stod det klart att någon utrikesministerkonferens inte skulle kunna komma till stånd. Det blev västmaktsdelegaterna som vid det 74.-e sammanträdet den 21 juni sade ifrån, att det var lönlöst att fortsätta, ehuru de pro forma inbjöd Ryssland till ett utrikesministermöte i Washington i början av juli på grundval av de punkter som redan överenskommits. Gromyko lämnade emellertid inviten därhän. Av åtskilligt att döma var emellertid den ryska ledningen alltjämt inställd på en taktik av förhalning genom fortsatt förhandlingskontakt med västmaktssidan. Redan två dagar efter slutmötet i Palais Rose kom såsom ovan nämnts det ryska initiativet till förhandlingar i Korea, och vid höstens inbrott företogs en ny, anmärkningsvärd framstöt från öster. Denna gång var det den röda marionettregeringen i Berlin som sköts fram med ett erbjudande till Västtyskland om gemensamma val över hela Tyskland som skulle bli utgångspunkten för de båda rikshalvornas återförening. Genom ett nytt anmärkningsvärt sammanträffande i tiden skedde detta dagen efter det att de tre stora västmakternas utrikesministrar i Washington beslutat erbjuda Västtyskland ett s. k. fredskontrakt som en mellanform mellan ockupationsstatut och slutlig fredstraktat — vilken senare alltjämt förbehölls ett enat Tyskland. Detta fredskontrakt, sades det, skulle bli grundvalen för Västtysklands militära och politiska anslutning till det västeuropeiska folksamfundet. Den 15 september framträdde så den östtyske ministerpresidenten Grotewohl med sitt offentliga förslag om alltyska val. Tanken väckte stor uppmärksamhet i Bonn, där den socialdemokratiska oppositionen inte ställde sig ovillig men regeringen intog en klart avvisande hållning. Dess ståndpunkt formulerades i 14 punkter, sammanfattande de detaljerade garantier som fordrades för att enhetsvalen skulle kunna genomföras. Under tiden inleddes förhandlingar i Bonn mellan västmakternas överkommissarier och västtyska regeringen om fredskontraktets utformning. De första förhoppningarna om en snabb uppgörelse visade sig förhastade. Det stigande Franske utrikesministern Schuman beskådar förnöjt sitt verk Schumanplanen, sedan denna antagits i Paris den 18 april. Till vänster Italiens utrikesminister greve Sforza och till höger tyske förbundskanslern Adenauer och holländske utrikesministern Stikker. 316