Koreakrigets militära förlopp 1951 General Matthew Ridgway, general MacArthurs efterträdare som FN :s överbefälhavare i Korea. Den första kinesiska offensivstöten i Koreakriget hade kommit redan i slutet av oktober 1950, när FN-truppernas avantgarden närmade sig Jalufloden (2 på kartskissen), och förde på mindre än en vecka fram kineserna omkring 100 km. Därefter uppstod en tre veckors paus, varunder kineserna drog sig något tillbaka och FN-trupperna endast tveksamt följde efter, förlorade känningen med motståndaren och därmed även möjligheten att bedöma dennes verkliga styrka och avsikter. Efter general MacArthurs beryktade ”spa-ningsanfall” den 24 november (”hem-till-julen-offensiven”) följde så nästa stöt, som kom de motoriserade västerländska trupperna att sedan de frigjort sig från fienden rusa tillbaka 200 km ända till och över 38 :e breddgraden, medan sydkoreanerna som gick till fots blev efter och råkade illa ut. Känningen med fienden gick ånyo förlorad. En ny ”skapande paus” följde. (Se i övrigt årsboken XXVIII, sid. 363.) Själva nyårsnatten inleddes den tredje fasen av den kinesiska militära interventionen i Koreakriget, som under det gångna årets sista månad hade hotat hela världens fred, och kineserna trängde på 12 dagar 420 km in i Sydkorea. Dess huvudstad Söul bytte för tredje gången ägare. Därefter var det emellertid slut med de regelbundna intervallerna och framgångarna. Kommunistarmeerna hade nått sitt optimum under 1951 (3 på kartskissen), men det var långt till brohuvudet från september 1950 (1). Hela förloppet var typiskt för de kinesiska kommunistarmeernas uppträdande och organisation. Efter uppmarsch och uppladdning följde en våldsam stöt på bred front med utnyttjande av terrängens alla möjligheter. Anfallen avbröts i god tid, så att inga bakslag inträffade, och en ny lång uppladdningspaus vidtog, föranledd av den klena transportapparaturen. FN:s 8:e armé om sammanlagt icke mindre än fyra amerikanska divisioner, två brittiska och en turkisk brigad samt fyra sydkoreanska divisioner, understödda av flyg, hade icke lyckats hejda kineserna till följd av de senares numeriska överlägsenhet. Denna var dock ingalunda så stor som man från början trott. I fråga om vapen- och fordonsut-rustning var kineserna mycket underlägsna. Flygunderstöd saknades helt. Däremot var den personella kvaliteten hos de kinesiska soldaterna väl jämförbar med FN-truppernas. Deras fysiska tålighet — inga bivackeldar förekom trots kölden — och skickligheten att begagna terrängen var omvittnad. FN-flyget hade därför stora svårigheter att upptäcka några mål. Kommunisttruppernas förflyttning och strid skedde i största möjliga utsträckning nattetid. Under dagen grävde truppen ned sig själv och sin materiel eller dolde sig i befintliga hus. Offensiven hade emellertid nu fört kinesarmeerna mer än 400 km från ut-gångsbaserna i Manchuriet, som av politiska skäl var oåtkomliga för det i övrigt helt överlägsna FN-flyget. Dettas hamrande på de långa förbindelselinjerna bör- 320