Å andra sidan höjde den fasta ledning som utövades av FN:s nye arméchef i Korea, general Ridgway, snabbt de amerikanska truppernas moral och disciplin, som under återtåget varit vacklande, till en tillfredsställande nivå. Sedan läget stabiliserats och förbanden återsamlats och reorganiserats, disponerade Ridgway for en front av 200 km längd tvärsöver Sydkorea en styrka motsvarande omkring 18% divisioner, varav sju amerikanska och tio sydkoreanska, medan återstoden utgjordes av europeiska brigader och bataljoner, sammanlagt 300 000 man. Han kunde därför icke endast hejda fortsatt kinesiskt framträngande längs alla genomgående vågriktningar utan även småningom gå till anfall. FN-truppernas offensiv, som började i slutet av januari, tog formen av en långsam och metodisk framryckning längs hela fronten, främst i avsikt att bringa kineserna ur jämvikt och därigenom förhindra nya anfallsföretag. Efter att flera gånger ha varit ”no man’s land” återtogs Söul definitivt den 14 mars. Motståndet som bjöds var emellertid mycket segt, och FN-trupperna hade att kämpa mot stora svårigheter. Röda reaplan, utgående från Manchuriet, uppträdde över Nordkorea, och kineserna gjorde omfattande truppförflyttningar mot fronten. FN:s överbefälhavare general MacArthur fann sig därför föranlåten att i slutet av mars hota med krigets överförande till kinesiskt territorium, d. v. s. i första hand bombning av uppladdningsbaserna i Manchuriet. Ur rent militär synpunkt måste detta anses ha varit berättigat. De politiska riskerna för konfliktens utvidgning bedömdes emellertid så stora, att president Truman den 11 april avskedade MacArthur. Han efterträddes av Ridgway. General James Van Fleet blev arméchef i Korea. Före sitt avsked hade MacArthur med stora styrkor ånyo trängt över 38 :e breddgraden in i Nordkorea, vilket ävenledes vållade starka politiska betänkligheter. FN-truppernas sammanlagda förlust uppgick nu till c:a 230 000 man, varav 60 000 amerikaner. För USA:s del innebar detta en större åderlåtning än under dess första världskrigsår. Under tiden pågick den röda uppladdningen i stor omfattning. Två anfalls-grupper, vardera om 100 000—200 000 man, samlades i Nordkorea, den ena i den s. k. ”järntriangeln” (se skissen) — ett betydelsefullt vägcentrum med tvärförbindelser i den i övrigt vägfattiga och svårframkomliga centralsektorn — den andra norr om Kaesong. Det röda flyget blev alltmer aktivt. Stora luftstrider utkämpades ovanför nordkoreanskt område, varvid det nya ryska reajaktplanet MIG 15 i tekniskt hänseende väl hävdade sig mot den amerikanska Sabre. Piloternas kvalitet var dock icke densamma, och i allmänhet slöt jaktstriderna med seger för FN-sidan. Den 22 april började den kinesiska våroffensiven, som ånyo snabbt pressade ned fronten söder om 38 :e breddgraden fram till Söuls norra utkanter. Hela operationen var en upprepning av den gängse kinesiska stridsmetoden: en våldsam stöt av stora mängder skytteinfanteri utan tungt eldunderstöd mot FN-truppernas front samt infiltration mot luckor i densamma. Som vanligt sökte kineserna förlägga sin kraftsamling mot de delar av fronten, som försvarades av de mindre hållfasta sydkoreanska förbanden, i detta fall närmast i centralsektorn. Sydkoreanerna sviktade, och ett gapande hål åstadkoms, genom vilket stora mängder kineser strömmade söderut. De hejdades dock efter c:a 40 km framryckning av några bataljoner från Australien och Nya Zeeland. FN-trupperna i övrigt vek långsamt tillbaka, hela tiden målmedvetet eftersträvande att med minsta möjliga egna förluster åstadkomma stort manfall hos motståndaren. Flyget lämnade ett verksamt understöd. Efter elva dagar ebbade kinesoffensiven ut. Förlusterna bedömdes till mellan 50 000 och 75 000 man. En ny uppladdning med män och materiel från Manchuriet började emellertid omedelbart samtidigt som stora truppstyrkor försköts i östlig riktning bakom fronten. Den 16 maj brakade det än en gång löst, och 322