FN-trupperna gick planenligt tillbaka upp till 35 km (4). Efter en knapp vecka var det definitivt slut med de kinesiska terrängvinsterna — något avgörande åstadkoms icke — och initiativet gled alltmer över till FN-sidan. Fyra sydkoreanska divisioner hade dock blivit helt upprivna och en brittisk bataljon förintad under striderna. De västerländska truppernas sammanlagda förluster från krigets början beräknades nu till minst 75 000 man. På ettårsdagen av krigsutbrottet den 24 juni befann sig FN-armén, i vilken ingick förband ur sexton nationer, åter upp till 50 km in i Nordkorea. Järntriangeln norr om 38 :e breddgraden, basen för den koreanska våroffensiven, var delvis krossad, men motståndet hårdnade alltmer. Vid denna tidpunkt väckte den sovjetryske FN-delegaten Malik i tal i New York förslag om förhandlingar om vapenstillestånd i Korea. Sedan dessa äntligen kommit i gång, mattades striderna av men upphörde aldrig under året. Järntriangeln betvingades definitivt, men lokala anfall och motanfall avlöste varandra i avsikt att erövra och behålla tak tiskt förmånliga områden, särskilt höjdsträckningarna i det starkt kuperade men trädlösa landskapet. Luftstriderna fortsatte i oförminskat tempo. De kommunistiska förlusterna i Korea uppskattades inom det amerikanska högkvarteret i slutet av året till 1 500 000 man. FN-förlusterna uppgick till 110 000 man, bortsett från de sydkoreanska, som beräknades till 220 000 man. Båda parter strävade att vidmakthålla sina styrkor, vilket skapade stora personal-ersättningsproblem för USA, som fortfarande bar den tyngsta bördan på FN-sidan. Vid årsskiftet beräknades 700 000 kineser och sydkoreaner stå mot 370 000 man FN-trupper i Korea. I Manchuriet fanns ytterligare minst en halv miljon kineser, medan USA till Japan förläde ett par aktiverade natio-nalgardesdivisioner. Den militära bakgrunden till de segslitna stilleståndsförhandlingarna var först och främst general Ridgways bestämda krav att erhålla en ur försvarssynpunkt fördelaktig demarkationslin-je. Han kunde därför icke acceptera den av motparten även av prestigeskäl föreslagna gränsen längs 38 :e breddgraden, som är 210 engelska mil lång och ånyo skulle utlämna järntriangeln, tre gånger utgångsbas för stora offensiver, till kommunisterna. Till slut gick de senare med på att den endast 125 engelska mil långa och ur FN-synpunkt mer lättförsvarade stridsfronten (5) skulle vara demarkationslinje. En sydkoreansk bärare från Civilian Transport Cooperation knogar på en kanadensisk soldat från Prinsessan Patricias lätta infanteri. 323