Det faller sig verkligen inte lätt att finna fullvärdiga ord till tack. Men jag beder alla givare, såväl som insamlingens organisatörer i stad, på landsbygd och i utlandet, att vara förvissade om min lika uppriktiga som djupt kända tacksamhet. Denna stund, då den stora riksgåvan överlämnades till mig, kommer jag att i minnet bevara såsom en av livets stora, festliga och förpliktande höjdpunkter. Kungafonden 1952 är ju avsedd att bli en verklig svensk kulturfond. Intet kunde vara mig kärare. Ty jag betraktar det såsom en stor förmån, att hädanefter, på ett, som jag hoppas, effektivt sätt, få medverka till främjandet av svensk andlig odling, till fördjupande av kunskapen om dess uppkomst och utveckling genom tiderna, till understödjande av lovande nya undersökningar, uppslag och ideer, till berikande av vårt folks möjligheter till kontakt med den mänskliga kulturens ädlaste alster. För mig betyder svensk andlig odling oändligt mycket och har så gjort ända sedan min tidiga ungdom. Jag ser i den resultatet av generationers tankekraft och skapande tankeutveckling. För mig utgör den också i sina mångskiftande former ett det starkaste band, som sammanhåller vår nation. När en svensk bildhuggares hand formar den hårda graniten till konstverk, när en svensk målare för oss tolkar naturen på målarduken, då fogas för varje gång en, låt vara liten, ny bit till vår kulturbyggnad. För byggnadskonstens och konsthantverkets utövare gäller detsamma. Tanken går vidare till vårt språk, vår diktning, vår musik. Vad vore vi och vår kultur utan dem? Vårt folks historia betyder i sig själv ofantligt mycket för hela det svenska folkets inriktning, likaväl som för dess traditioner och föreställningssätt. Vårt rättspatos, vårt fria tänkande, vår fria forskning måste även räknas bland våra främsta kulturfaktorer. Landets och folkets egenart lika väl som det historiska skeendet ha betingat vår kulturutveckling. Annorstädes i världen finnes icke denna vår särpräglade kultur. På intet annat ställe kunde den heller ha uppkommit och formats just på detta sätt, ty förutsättningarna voro olika. Jag menar därmed givetvis icke, att vår speciellt svenska odling skulle vara bättre än andra folks. Men vi måste vara den trogna. Den är nu en gång vår, den bär vårt särmärke och visar vårt kynne. Den är oss därför lika dyrbar och nödvändig som livet självt. Ty utan den funnes i själva verket intet särpräglat svenskt folk. Jag menar således, att vi böra väl vårda, omhulda och utveckla den dyrbara tillgång, som vår andliga odling utgör. Vår strävan bör vara att göra den allt rikare, alltmera mångskiftande, alltmera fördjupad och förädlad. Allt under det vi bevara dess nationella karaktär, hålla vi dock sinnet öppet för de goda tillskott och impulser utifrån, som lämpa sig att upptaga och införliva med vårt eget. Genom att hålla på värdet av vår egen kultur, men samtidigt på det kulturella området vara beredda till ärlig samverkan med och förståelse för andra folk, tjäna vi också bäst hela den mänskliga odlingens framåtskridande. I och med det nu sagda har jag även — som jag hoppas — angivit huru jag ser grunddragen i Kungafondens verksamhet. Jag är mycket tacksam för, att så stor frihet lämnats mig vid medlens Konungen hälsar de hyllande folkmassorna med honnör och drottningen ler i regnet vid 70-årsdagens kungakortege. 27