Kung Gustaf Adolf framförde sitt och drottningens tack i följande ordalag: Eders Majestät! Med stor glädje och tacksamhet har jag lyssnat till de ord av sann vänskap varmed Eders Majestät nyss hälsat drottningen och mig. Jag är övertygad om att dessa ord skola väcka livlig genklang i hela Sveriges land. Eders Majestäts vänliga häntydning på det stöd, som från svensk sida kunnat lämnas Norges folk under de mörka krigsåren och därefter, giver mig anledning betyga, att ingen uppgift kunde vara för oss kärare eller mera självfallen. Drottningen och jag avlägga i dag vårt första officiella besök utanför Sveriges gränser, hos Norges konung, ett besök, som endast drottningens sjukdom förhindrat oss att företaga redan förlidet år. Det sker för att betyga Eders Majestät, nestorn bland Europas monarker så till åren som till regeringstidens längd, vår oföränderliga varma vänskap, samt för att överbringa till den norske konungen och till det norska folket en varm, broderlig hälsning från vårt eget folk, det svenska. Vår hälsning i dag innebär emellertid något mera än en vänskapsbetygelse. Vi önska i den inlägga jämväl känslor av aktning och respekt. Det sätt, på vilket det norska folket med sin konung i spetsen segt och modigt uthärdade ett femårigt krig är föredömligt. Det kostade tyvärr stora, djupt smärtsamma offer. Minnesmärket invid Akershus ärevördiga murar minner för alltid om orubbligt fosterländskt sinnelag, om självuppoffrande plikttrohet intill döden. Värdet av sådana nationella minnen kan ej skattas nog högt. Vad kan för övrigt vara mera naturligt än att jag, efter att för ej länge sedan ha efterträtt min käre fader såsom svensk konung, genom ett besök hos Norges konung i Norges huvudstad söker knyta de vänskapens band än fastare, som förena våra båda folk. Norge och Sverige äro, geografiskt sett, oupplösligt fastvuxna vid varandra. Stambesläktade äro också de bägge folken. Den demokratiska åskådningen är lika grundmurad i båda länderna. Redan detta gör en fast vänskap och djup förståelse dem emellan till något som är lika naturligt som väsentligt. Man må dock härvidlag aldrig glömma, att folken vart för sig hava sin utpräglade egenart i mer än ett avseende. De båda ländernas inriktning, intressen och uppfattning äro heller icke alltid överensstämmande. Detta framträdde tydligt för tre år sedan, då vi i en viktig fråga beslöto gå olika vägar. Det är utan tvivel riktigt att varje folk i sista hand självt måste fatta de beslut, som ansvaret för dess framtid kräver. Även i övrigt är det endast naturligt om hos två grannfolk skiljaktiga meningar understundom göra sig gällande. Det skulle väl snarare vara märkligt om så icke vore förhållandet. Men jag vågar uttala den satsen, att hos inga andra folk än de nordiska finnes en så djupt rotad föreställning om det självklara i att uppkommande meningsskiljaktigheter skola lösas i samförstånd och under ömsesidigt hänsynstagande och respekt för varandras ståndpunkter. Detta är i själva verket det viktiga, det centrala, icke blott då det gäller våra folk här i Norden utan även då det gäller hela det mellanfolkliga umgänget. Det är väl ej förmätet att önska att bättre förutsättningar av denna art kunde vinnas vid de stora politiska uppgörelserna ute i världen. Varje land, varje folk har sina problem att lösa, sina svårigheter att övervinna. Detta gäller även i mitt eget land, oaktat vi hittills blivit förskonade från krigets förödelse. Det gäller Eders Majestäts sköna land, där kriget tyvärr lämnat djupa spår efter sig. Med beundransvärd kraft återuppbygger och utvecklar nu Norges folk sitt land. Låt mig av varmaste hjärta önska framgång i detta jättearbete. Vi som bo i den skandinaviska halvöns östra del önska vårt broderfolk i väster all lycka, allt som kan tjäna dess materiella och andliga framåtskridande. Sist, men icke minst: må vänskapen mellan Norge och Sverige, grundad på ömsesidig aktning, förståelse och hänsynstagande, fördjupas och växa sig allt starkare allteftersom åren gå och generationerna växla, till välsignelse för bägge folken. Jag dricker en skål för Hans Majestät Konungen av Norge, för den kungliga familjen och för hela det norska folket. På tisdagen besökte den svenske kungen i sällskap med kronprins Olav atommilan i Kjeller, den enda hittills i Norden, och fick som minne ett radioaktivt vikingaskepp av tenn. Svenska kungaparet gav därefter lunch på svenska ambassaden för konung Haakon, kronprins Olav, prinsessan Ragnhild och andra inbjudna, varefter följde besök på Oslos rådhus. Dagen avslutades med festföreställning på Nasjonaltheatret. Onsdagen den 12 mars, besökets sista dag, gjorde svenska och norska kungarna först ett besök i Oslos konstindustrimuseum, där kung Gustaf Adolf fick en av honom högt skattad gåva, en vackert bunden samling kinesiska teckningar, utgivna i London 1757, vilka tillhört Carl Gustaf Tessin och bar dennes namnteckning. Efter lunch hos norska kronprinsparet på Skaugum mötte kungaparet svenska Oslokolonien i Margaretakyrkan. 34