buanden och små bål på nummer av Ny Dag. Demonstranterna sjöng vidare Du gamla, du fria och ropade ”Ned med Ryssland”. Polisen gjorde en första upprensning av Villagatan redan kl. 17, och när vid 20-tiden större folkskaror åter började samlas, hölls de tillbaka av ett 20-tal poliser. Styrkan förstärktes sedan ytterligare med bl. a. flera ridande poliser, och därigenom blev det möjligt att dela upp demonstranterna i tre från varandra skilda grupper. Oväsendet pågick till sent på natten, då till demonstranterna hade sällat sig en del oroselement, som, fastän utan framgång, försökte inleda stenkastning mot ambassadbyggnaden. Flera stora utländska tidningar hade dagen därpå förstasidesrubriker om ”stenad sovjetambassad”. Stillsamma demonstranter vid ryska ambassaden på aftonen den 16 juni. Det gick mindre stillsamt till senare under kvällen och natten. Lundquist-affären En av de mest uppmärksammade kriminal-affärerna seglade upp vid årsskiftet 1951— 1952, sedan riksåklagaren förordnat stads-fiskal Lennart Eliasson att gripa sig an med rådman Folke Lundquists affärsmetoder, vilka föranlett inånga polisanmälningar. Den s. k. Unmanaffären blev även nyaktuell. Den 5 januari publicerades det första åtalet mot den från sin tjänst i Stockholms rådhus sedan länge sjukskrivne Lundquist och gällde grovt bedrägeri och grov trolöshet, bl. a. vid transaktioner med andelar i en Borlängebiograf. Några dagar senare anhölls Lundquist och häktades den 18 januari efter en rekordsession inom lyckta dörrar. Frihetsberövandet blev långvarigt, så när som på några få dagar nio månader, allt under det utredningsmaterialet växte och åtalen duggade in till rådhusrätten. Vid slutet av 1952 var åklagaren uppe i 15 stämningar. Lundquist bestred i varje punkt anklagelserna och beskylldes av åklagaren för att förhala utredningen. Jämsides med att åklagarmaterialet — en aktsamling på tusentals sidor — växte, skärptes tonen mellan åklagaren och Lundquists offentlige försvarare advokat Sven Janzon, illustrerad i en vidlyftig skriftväxling, där Advokatsamfundet och hr Janzon gick till JO och hävdade att åklagaren gjort sig skyldig till otillåtet ingripande i försvararens lagfästa plikter. Den 25 oktober beslutade högsta domstolens första avdelning enhälligt att försätta Lundquist på fri fot, då han hade hållits häktad i nio månader utan att dom hade fällts. Vid årets slut förelåg ännu inget avgörande i denna juristschism. Inte heller huvudförhandlingen hade börjat, då Lundquist led av fysisk och psykisk ohälsa. 54