Högerns utkastade räddningsboj var en verkningsfull affisch vid valkampanjen. ökat förtroende. Minska den politiska överhetens makt och giv de enskilda individerna större inflytande på deras egna angelägenheter. Vidga folkomröstnings-institutet. Låt medborgarna sköta sina egna intressen och låt dem fritt taga ställning till sina egna problem. Bondeförbundsledaren statsrådet Hedlund förklarade, att partiet var nöjt med resultatet av sin medverkan i regeringen. Försvaret har fått en någorlunda hygglig tilldelning, sade han. Stabiliseringspolitikens impopulära men nödvändiga åtgärder börjar bära frukt. Jordbruket har hittills funnit avsättning för sina produkter vid praktiskt taget full kalkyltäckning. Folkpartiledaren herr Ohlin uttalade, att det förhållandet, att människor mer och mer tog ställning politiskt som individer och icke som medlemmar av en viss klass, tillhörde det mest glädjande i den politiska utvecklingen. Allteftersom de ekonomiska och psykologiska grundvalarna för klassgränserna undergrävdes, komme den socialdemokratiska maktställningen också att undermineras, trodde han. Statsminister Erlander ansåg, att 1952 års val borde bli en manifestation av det svenska folkets uppslutning kring demokratiens principer. En sådan manifestation kunde komma till uttryck redan genom en saklig valrörelse, fri från personliga angrepp och demagogiska överdrifter. Framför allt borde valet ge ett klart och entydigt utslag beträffande medborgarnas inställning till kommunismen och de svenska kommunisternas verksamhet. Partiernas valupprop offentliggjordes i augusti. Högern förklarade, att dess mål var en demokrati, som levde och fungerade i praktiken, en vardagens demokrati, en fri gemenskap av personliga ägare, ett samhälle präglat av laganda, personlig frihet och personligt ansvar. Partiet vände sig mot strävandena att ”göra mer och mer till politik”. Ledstjärnan i samhällsarbetet borde vara tilliten till den enskilda människan. Bondeförbundets upprop nämnde ingenting om partiets regeringssamverkan med socialdemokraterna men uttalade förhoppning om ekonomisk stabilisering genom den strama politik, som regeringen förde. Samtidigt underströks, att en varaktig ekonomisk jämvikt endast kan uppnås genom ökad produktion och ökat sparande och att återstående detaljregleringar inom näringslivet borde göras överflödiga. Folkpartiets valmanifest utmynnade i påpekandet, att en ny kurs behövdes för att trygga full sysselsättning, fast penningvärde samt fortsatt produktionsstegring och standardhöjning, för att rädda de sociala förmånernas realvärde och steg för steg avlägsna kvarstående klassgränser, för att återställa ett rimligt skattetryck, som gör det mera lönande att arbeta och spara, och för att skydda äganderätten och 71